Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.20 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 145596 658660 574907 2026-09-21T08:00:40Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658660 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|107}}</noinclude>å stadens sida gjordt, att om staden framdeles, till allmän nytta och säkerhet, skulle finna nödigt, att på det högsta och mest eminenta stället å denna s. k. Mosis Backe, på ett område af 400 qv.-alnar, låta uppföra ett vårdtorn, berörde plats då utan lösen skulle till staden återställas, samt att emellertid dessa 400 qv.-alnar icke skulle få på något sätt bebyggas. Ytan af den stora Fogelmarckska tomten uppgifves hafva varit 9,487 {{bråk|1|2}} qv.-alnar, och af den mindre 1,117 {{bråk|1|2}}. Vårdtornet kom ej längre än till funderingarna, och Fogelmarcks stora trädgårdstomt lemnades tills vidare ostyckad, ända till dess just den del, som i förra århundradet var »dessinerad vårdtornsplats», år 1842 ingick i det område hvilket då afsåldes från Mosebacke till Stockholms borgerskap, som på tomten uppförde Navigationsskolhuset. Stället innehades sedan af flere egare efter hvarandra och började allt mera besökas för den vidsträckta och vackra utsigten. En af Elias Martin tecknad utsigt öfver den del af Stockholm som ses från Mosebacke visar i sin förgrund en ganska täck trädgård med åtskilliga manliga och qvinliga figurer samt barn i drägter från senare delen af 1700-talet. Man ser också bord med bålar och glas, ett intyg, att der då var värdshusrörelse. I början af vårt århundrade var egendomen dock mycket förfallen, men kom snart i hofkällarmästaren Lundmarkers ego, och denne tyckes icke hafva skytt några kostnader för att försköna det genom sitt läge så eftersökta stället. Lundmarker undanröjde alla gamla bygnader, anlade nya trappor, terrasser, parterrer och blomstersängar. År 1829 egdes stället af källarmästaren Löfvenmark. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s107 Fig45.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 45. Mosebackes källare i forna dagar. Efter ett inträdeskort till trädgården.]] Sjelfva värdshuset, ett litet trähus, var dock ganska anspråkslöst, äfven efter Löfvenmarks tid, som kan ses af fig. 45 hvilken är tecknad efter ett gammalt inträdeskort (»Entrée Billett till Stora Mosebacke Trädgård»). Georg Scheutz uppger i sin bok »Illustreradt Stockholm» (tryckt 1860), att stället förut varit föga kändt för hufvudstadens egna invånare, men mera bekant genom resandes berättelser.<noinclude> <references/></noinclude> 2wrsqjns9kmzzurwck38ihbmgzbj288 104 145597 658661 574908 2026-09-21T08:04:40Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658661 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|108|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>Emellertid gingo nog stockholmarna sjelfva också dit, hvilket bland annat intygas af en versmakare som på 1820-talet skref: <poem>Med blicken uppåt sträckt jag nu framför mig ser en kulle, väl bebygd, med namn af Mose backe. (Det namnet, hoppas jag, lär stället ge kredit. Som Adams bostad förr i Kälkstad var belägen, som Rudbeck har bevist, så är jag ock benägen att tro det Moses flyttat hit, när han att vara Kung ej mer var angelägen). Uppför de trappors hundratal, som leda till den höjd som nu min åtrå väcker, jag klifver steg för steg. Snart i en rymlig sal jag på en soffas bädd de trötta lemmar sträcker, att sedan se den nejd som utbreds för min syn.<ref>Stockholm, <i>philosophisk, satirisk och poetisk målning.</i> Första häftet. Stockholm 1823.</ref></poem> Men Georg Scheutz upplyser, att man hade att leta sig väg genom trånga och slingrande brinkar eller sträfva upp för ännu brantare och krokigare trappor, inträngda mellan gamla träkojor och plank, tills man ändtligen efter trägna mödor stod utanför en liten port, porten till Mosebackes då högst tarfliga värdshus. Man steg in och befann sig på en gräsbevuxen gård, kringgärdad af flera famnars höga plank i vester, norr och öster, men såg ingenting mer än den blå himlen omkring dem. På gårdens högra sida stod ett rödbrunt trähus, dit en stenlagd gångstig ledde snedt öfver gräsmattan; det var värdshuset. Kring brädspel och glas der inne »sutto förståndige män», som Bellman skulle hafva uttryckt sig, och som sällan underläto att med en viss medlidsam nyfikenhet betrakta främlingen, när han hvarken begärde toddy eller biffstek, utan endast nyckeln till trädgården. Tillträdet dit måste nämligen begäras särskildt och betalas. En kyparegosse eller tjenstflicka fick tillsägelse att följa med och öppna porten. När den slogs upp — fortfar Georg Scheutz i sin skildring — var emellertid utsigten lika öfverraskande då som nu; endast terrassen befanns ännu sådan som naturen danat den — en tvärbrant klipphylla med en gräsplan jemte några träd ofvanpå, och nedom denna ättestupa den s. k. trädgården — en liten kryddtäppa i den fuktiga skuggan vid klippans fot, dit husets invånare kunde klättra ned på en mot bergväggen upplyftad trappstege. De enda anstalter man vidtagit till de här sällsynta gästernas trefnad utgjordes af en stadig ledstång utmed bråddjupet, efter den vanliga modellen vid landsvägsgropar, och några på gräsmattan under träden utstälda små bord med<noinclude> <references/></noinclude> ms5g32zfqotlk2g40p90jn6dolb7y1y 104 145598 658662 574909 2026-09-21T08:21:08Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658662 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|109}}</noinclude>bänkar omkring. Men detta var nog för de få, som på den tiden brydde sig om att stiga hit in. Georg Scheutzs skildring innehåller troligtvis ett minne från hans första tid i Stockholm (han var född 1785 och kom till Stockholm 1812), hvarför det är antagligt, att beskrifningen öfver Mosebacke gäller ställets utseende före den förskönande hofkällarmästarns tid. Den lilla värdshusbygnaden stod dock qvar mycket länge efter den tiden. Vårt eget minne räcker ej till för att bekräfta Georg Scheutz’s lika lifliga som trovärdiga skildring, men nog kunna vi erinra oss den tid, då Mosebacke trädgård, oaktadt de Lundmarkska försköningarna, var en temligen tarflig förlustelseplats, der man dock hvarje söndag samt en eller annan hvardag mot måttlig inträdesafgift fick höra musik af blåsinstrument, hvilkas toner utgingo från en liten läktare på taket af ett särskildt, i trädgården beläget litet schweizeri och för öfrigt skallade långt öfver sjön och Skeppsbron. Då och då uppträdde äfven någon konstmakare i trädgården. Det var först för trettio år sedan som Mosebacke började åter snyggas upp. Den 2 Maj 1850 såldes stället af traktör Rydbergs arfvingar till handlanden C. A. Wallman, den redan från 1840-talet bekante folkförlustaren, hvilken genom de af honom tillstälda lustfärderna till Norsborg och Skärholmen med flera vackra ställen pumpade mera luft i stockholmarne än de kanske någonsin förut fått i sig. Han gjorde ganska kostsamma anläggningar, uppförde en stor öppen danspaviljong och en täckt sommarteater, en karusell, en hjulgunga och ett par musikläktare, en schweizeribygnad med veranda, m. m. Den 16 Augusti 1850 öppnades den till Tivoli förvandlade Mosebacke. Under återstoden af den sommaren samt hela den följande gåfvos konserter der flere gånger i veckan, och folknöjen af lika oskyldigt, som muntrande slag omvexlade med musiken. Inträdesafgiften var 8 sk. banko. Vanligtvis började nöjena med en konsertafdelning, ofta utförd af någon af gardens musikkårer eller af Schnötzingers orkester. Efter första afdelningen visades kanske en <i>Pas anglaise</i> af »lilla Louise», en <i>Grand force tour</i> (vi skrifva såsom det stod tryckt på affischen) med »flera nya förändringar och två gossar på fötterna», en <i>Globusdans fotproduktion</i> och till slut den <i>Stora Ascensionen</i> — allt detta på lina. Så kom åter en konsertafdelning med Auber och Meyerbeer och Lumbye, Bellman icke att glömma, och när det var slut på föreställningen i trädgården, gick man in i sommarteatern och såg en eller annan pantomim, med eller utan balett. Inträdet till teatern betalades särskildt, liksom till balen i danspaviljongen samt för begagnandet af karrusellen, hjulgungan och skjutbanan, men för fyrverkeriet erlades ingen extra afgift, och ett<noinclude> <references/></noinclude> exqirymixx9oewfex2ptuibvymk9g8x 104 145599 658663 574910 2026-09-21T08:26:19Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658663 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|110|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>fyrverkeri måste man naturligtvis ha, åtminstone på de riktiga festaftnarne. Det var alltid ett ganska gladt lif, och Mosebacke var under några år en verklig förlustelseort. År 1852 nedrefs det gamla trähuset med sin lilla källarsal, och grunden lades till Södra teaterhuset. Skådebanan i det nybygda huset öppnades den 20 November 1853 af J. W. Weselius och R. G. Broman såsom föreståndare och kallades då »Nya teatern på Mosebacke», men snart endast »Södra teatern». Natten mellan den 26 och 27 Augusti 1857 förstördes Södra teatern (L. Zetterholm var då direktör) genom vådeld, som hade börjat i ett litet trähus i Hökens gränd, andra egendomen vester om teaterhuset, och spridde sig till flera andra der intill liggande trähus. Vinden, häftig sydvest, förde lågorna till teaterhuset, hvilket jemte omkring tjugu egendomar, såväl trä- som stenhus, nedbrann. Ett tiotal egendomar skadades dess utom. Mosebackes öfriga förlustelselägenheter och trädgård tyckas dock icke hafva lidit af elden. Men den företagsamme och ihärdige Wallman lät icke modet falla. Efter ett par år stod ett nytt, ännu ståtligare, efter arkitekten J. F. Åboms ritning, af byggmästaren Atterberg uppfördt teaterhus på det förras plats, och den 1 December 1859 invigdes det af Zetterholms skådespelarsällskap. {{tre stjärnor}} För femtio år sedan egde Stockholm icke många offentliga förlustelseställen i fria luften. Mosebacke hade då ett af sina minst fördelaktiga skeden. Något Tivoli kände man icke till. Humlegården stred också mot ogynsamma förhållanden för tillfället. Kungsträdgården var förvandlad till Karl den trettondes torg. Djurgården var det enda ställe, der man kunde njuta sin frihet en vacker sommarafton, men det var icke tillräckligt. Man behöfde någon lustgård inom stadens område. Då uppstod »parterren», och man tyckte, att han fylde ett länge kändt behof. Man var riktigt stolt öfver de stora framsteg som Stockholm gjorde. <i>Parterren vid Nya bron</i> kallades den nya anläggningen, Norrbro var väl sina trettio år snart, norra delen ännu äldre, men kallades likväl fortfarande »Nya» bron till skilnad från ''den'' Norrbro som i århundraden utgått från Mynttorget för att öfver Stora och Lilla Stockholmen hinna Malmtorget vid hörnet af Grills hus, f. d. Torstensonska palatset, som 1783 köptes af Sofia Albertina. Af det slägte som nu lustvandrar i Strömparterren är det icke många som kunna minnas, huru stället såg ut för femtio år sedan,<noinclude> <references/></noinclude> lrq75d4o30c94k240yjzajl6d2cwhsz 104 176405 658651 538871 2026-09-20T19:23:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658651 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|440|1811-1844.}}</noinclude>tidtals bragte denna forskningsgren på afvägar och delvis ännu i dag finna anhängare, ehuru i ett allt mer försvinnande fåtal. Sålunda blef den store experimentalfysiologen Albrecht von Hallers upptäckt, att alla organiska väfnader äro utrustade med s. k. “irritabilitet” och “sensibilitet”, d. v. s. med retbarhet och känselförmåga — två kardinalegenskaper, som särskildt utmärka muskler och nerver — utgångspunkt för många läror, hvilka sökte lösa lifvets och dödens, hälsans och sjukdomens gåtor. Ett utomordentligt inflytande utöfvade i främsta rummet engelsmannen John Brown med sin lära om de lefvande varelsernas förmåga att lifvas, “retas”, af yttre inflytanden, hvilka han kallade “retningar”, till en verksamhet, som han kallade “retningstillstånd”. Hans lära, den s. k. “brownianismen” fann många entusiastiska anhängare, men också många vedersakare, och stötte snart på en skarp kritik. I själfva England hade hans lära aldrig erhållit fotfäste, och i Tyskland, där densamma gaf anledning till en verklig svindel, uppträdde framför andra den berömde klinikern i Berlin, Christopher Wilhelm Hufeland (1762—1836), berömd icke allenast såsom en mycket omtyckt och lycklig praktiker, utan äfven såsom flitig och gedigen skriftställare, som midt under allt gräl om system förstod att bevara en nykter objektivitet och under en tid, då en läkare, som icke trodde på en bestämd teori, ansågs värre än en ateist, höll den rationella empiriens fana högt. Brownianismen hade emellertid endast en förbigående betydelse och har icke lämnat något spår efter sig. Annorlunda förhöll det sig däremot med den från Frankrike utgångna “vitalismen”. Äfven här bildade Hallers lära utgångspunkten, men för att undanrödja den dualism, som de båda egenskaperna irritabilitet och sensibilitet ansågos innebära, underordnade man dem en tredje högre kraft, som fick namn af “lifskraft”. Vitalismens läror, som utgingo från den medicinska högskolan i Montpellier, räknade många anhängare i synnerhet bland Tysklands mest framstående biologer och aflöste därstädes brownianismen. Ur vitalismen utgick för öfrigt en af de mest storartade och följdriktigaste tankar, som skulle visa sig banbrytande för medicinens vidare utveckling. Philippe Pinel (1755—1826), den berömde reformatorn af sinnessjukas och vansinnigas behandling, sökte nämligen närmare utforska lifskraftens företeelser och leddes sålunda med nödvändighet till den analytiska metoden i den patologiska forskningen. Pinel skilde mag-, tarm-, slemhinne-, körtel- och nervfeber, inflammationer i slemhinnan, i de seriösa membranen, cellväfnaden, muskelparenkymet, huden o. s. v. Hans idéer upptogos af den snillrika, ty värr vid alldeles för unga år aflidne franske anatomen Marie Francois Bichat (1771—1802), som stödde sig på Pinels tankar om väfnadernas och de af dem bildade organens olikhet och på detta sätt skapade den vetenskapliga grundvalen för den moderna väfnadsläran eller histologien, icke allenast för normala, utan äfven för patologiska förhållanden, hvarvid han sökte tillbakaföra företeelserna till de förändringar, som organens särskilda väfnader undergå. Bichats arbeten, men i synnerhet hans berömda <i>Recherches physiologiques sur la vie et la mort</i>, som utkom 1801, tillhöra de litterära företeelser, som varit mest epokgörande för första hälften af 19:de århundradet. Det dröjde mellertid ganska länge, innan man byggde vidare på denna grund och den af Bichat lärda forskningsmetoden erhöll allmän giltighet äfven vid sjukbädden samt vann insteg hos den stora massan af läkare, hvilka i stället, om också endast på kortare tid, efter hvartannat vände sig till sådana påfund som den s. k. “pneumatiska medici-<noinclude> <references/></noinclude> trm989zk8irmyclnv0yracvt18t85la 104 176406 658652 538872 2026-09-20T19:30:44Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658652 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||HOMÖOPATIEN.|441}}</noinclude>nen”, eller metoden att använda syret till läkemedel, och de strax därefter uppdykande sträfvandena att använda syrgas äfven för etiologien, d. v. s. läran om sjukdomarnes och i synnerhet febrarnes uppkomstorsaker. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|441}}</span> En ojämförligt större betydelse än dessa teorier erhöll däremot homöopatien, som till upphofsman har läkaren Samuel Hahnemann (1755—1843) från Meissen. I Cullens lära om läkemedlen trodde han sig ha läst om, att bruket af chinabark framkallade symptom, som liknade fråssans. Hahnemann kom på detta sätt till den föreställningen, att i denna likhet mellan sjukdomens symptom och verkningarna af dess bekanta läkemedel måste grunden sökas till läkemedlets botande verkan, och nu började han anställa försök på sin egen person och på sina bekanta, äfvensom på en mängd sjuka. Resultatet af dessa försök trodde han sig kunna samman fatta i de båda berömda axiomen: 1. ''Similia similibus curantur,'' d. v. s. mot en sjukdom visa sig de medikament i synnerhet verksamma, hvilka hos friska individer förmå framkalla sjukdomens symptom; och 2. mindre doser af läkemedel verka kraftigare botande än stora. Med hänsyn till sin läras förra del kallade han sitt förfarande “homöopati”, och öfverdref sedermera dess senare del på det orimligaste, liksom han äfven om de kroniska sjukdomarna uppställde de äfventyrligaste teorier. Sina medikament ansåg han slutligen ännu i decillionfaldig utspädning för verksamma. Ur det möjligast kraftiga spritextraktet af det medel, som skulle användas, d. v. s. af dess urtinktur utspäddes två droppar med 98 droppar sprit, och af denna lösning utspäddes ytterligare en droppe med 99 droppar sprit, under stark omskakning, och detta upprepades ända till 30 gånger. För att åskådliggöra betydelsen af detta homöopatiska förfaringssätt på ett riktigt slående sätt må följande anekdot om skalden Heinrich Heine anföras. På hemvägen från en till södra Frankrike företagen resa träffade den berömde skalden med sin hustru i Lyon tillsammans med en sin vän, en tysk violinist, som gaf honom en stor lyonerkorf med begäran att öfverbringa den läckra korfven till en gemensam bekant, en homöopatisk läkare i Paris. Heine lofvade uträtta uppdraget och anförtrodde den dyrbara läckerbiten i sin hustrus vård. Men vägen var lång och postdiligensen rullade framåt i så sakta mak, att aptiten småningom inställde sig och skalden började betrakta korfven med mycket prosaiska blickar. Plötsligen frågade hans hustru: “Skulle vi icke kunna smaka på korfven.” “Låtom oss smaka”, svarade utan vidare hennes man. De smakade båda två, och därmed var första steget taget till korfvens tillintetgörelse, och mil efter mil minskades. dess förut så ståtliga längd. Ankommen till Paris vågade Heine icke till läkaren sända återstoden, som efter den långa resan visserligen ännu förslog till en frukost, men å andra sidan kunde han icke heller förmå sig till att icke det minsta låtsa om vännens uppdrag. Med ens fick han ett präktigt infall. Han tog en rakknif, skar en riktigt fin, idealiskt tunn, nästan osynlig skifva af korfven, lade in den i ett ark skrifpapper och stoppade den i ett kuvert med en biljett, i hvilken han skref: “Af era vetenskapliga undersökningar framgår, att milliondelen af en viss substans åstadkommer de största framgångar. Jag ber er för den skull härmed vänligast mottaga milliondelen af en lyonkorf, som lämnats mig för er räkning. Om homöopatien är en sanning, skulle denna lilla del hos er göra samma verkan som hela korfven.” Historien förmäler icke, hvad den homöopatiske läkaren fann för verkningar af korfskifvan, men huru litet vetenskaplig Hahnemanns homöopati än var, så<noinclude> <references/></noinclude> tp7ovu8hrgwuf0mn2xe93c6hyk0xgrn 104 176407 658653 538873 2026-09-20T19:33:13Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658653 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|442|1811-1844.}}</noinclude>hälsades den till och med af framstående läkare med entusiasm, och snart gingo hans lärjungar längre än mästaren själf. De allra vidrigaste ämnen höllo åter sitt intåg på apoteken såsom universalmedel mot hvarjehanda sjukdomar. I synnerhet gjorde sig amerikanen Hering i New York till målsman för denna snygga medicin. Äfven den gamla paracelsiska läran om “signaturerna” upplifvades af Johan Gottfried Rademacher, som gjorde ett försök att gruppera sjukdomarne efter de i dem verksamma läkemedel. Han skilde därvid mellan universalmedel, hvilka i likhet med salpeter, järn och koppar motsvarade universalsjukdomar, och organläkemedel, som skulle användas mot rubbningar i särskilda organ. När ett dylikt medel skulle användas, bestämdes af likheten mellan medlets färg och den sjukes ansiktsfärg, men läkaren måste gå försöksvis till väga och söka utfinna det rätta läkemedlet. Den i Tyskland grasserande naturfilosofien var icke heller utan inflytande på medicinen och bidrog icke litet att föra densamma på afvägar, och på den vetenskapliga patologiens område anställde en af dess afläggare, den s. k. naturhistoriska eller parasitära läran, under en tid betänklig förvirring, ehuru denna lära dock visar ett visst närmande till en sundare, strängt vetenskaplig uppfattning och många af dess idéer faktiskt, om icke helt och hållet, så likväl i sitt frö motsvara moderna åsikter. Denna skola uppfattade nämligen hela sjukdomsprocessen såsom något för sig bestående, åtskildt från den öfriga mänskliga organismen, och antog, alldeles som äldre auktoriteter, en Paracelsus och van Helmont, att sjukdom vore ett särskildt slags lif, ett i organismen inympadt tillstånd, ett parasitväsen, hvars tillvaro vore tänkbar äfven utanför människokroppen. Som man ser, förebådade dylika åsikter dunkelt de upptäckter, som under århundradets senare del verkligen visade, att en mängd sjukdomstillstånd har sitt upphof i för människo- och djurorganismen främmande väsen, hvilka innästla sig i densamma och därstädes genom sin förökelse och sina lifsförlopp framkalla sjukdom. Men andra läkare gingo längre och betecknade sjukdomen såsom urartande, såsom återfall i ett djuriskt tillstånd, och många sökte efter naturhistoriska principer indela de olika sjukdomsåkommorna i bestämda klasser, familjer, ordningar, släkten och arter och sålunda skapa en analogi med öfriga naturkroppar. I denna grupp af läkare spelade den framstående klinikern i Berlin, den berömde Virchows företrädare, Johann Lucas Schönlein (1793—1864) en ledande roll, men öfvergaf sedermera denna riktning för de äkta naturvetenskapliga undersökningsmetoderna vid sjuksängen. Om Tyskland sålunda var den mark, där allt detta teoretiserande ofog stod i sitt högsta flor och framkallade de sällsammaste läkedomsförfaranden med alnslånga recept och ett apoteksväsen, hvars sällsamhet och mångfald påminde om medeltidens mörkaste perioder, så förskonades icke heller andra länder, ehuru åskådningarna i dem icke voro lika excentriska och allt sinne för ett moderatare, fysiologiskt betraktelsesätt icke alldeles försvunnit hos stora grupper af praktiserande läkare. En vändning till det bättre utgick sålunda från Frankrike, ehuru äfven här en omväg beträddes af Francois Victor Broussais (1772—1838), professor vid Val de Grâces militärhospital. Han gick tillbaka till Bichats åsikter och de vitalistiska föreställningarna och tänkte sig lifskraften såsom själfva drifhjulet i alla lifsyttringar från organismen, men för hvars fysikaliska och kemiska egenskaper, förmåga att sammandraga sig o. s. v., vissa retningar, såsom värme<noinclude> <references/></noinclude> nfvvrae1yzuojktk8udg8hu5pgmel6f 104 176431 658654 538938 2026-09-20T19:35:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658654 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||KIRURGIENS FRAMSTEG; KLOROFORMEN.|443}}</noinclude>och dylikt, behöfdes för att förmå denna lifskraft till att yttra sig. Så länge de nämda retningarna äro normala, d. v. s. icke öfverskrida ett visst mått, äga lif och hälsa bestånd, men i motsatt fall inträder sjukdom. Enligt Broussais gåfve matsmältningsapparatens slemhinna företrädesvis upphof till dylika retningstillstånd, hvilka ginge hand i hand med feber. För att återföra de sjukliga retningarna till normalt mått grundade Broussais på detta sitt system sin fasaväckande blodaftappningsterapi, som med rätta i medicinens historia brännmärkts såsom vampyrism, och endast under året 1819 användes på Broussais’ sjukafdelning omkring 100,000 blodiglar, hvarjämte antalet åderlåtningar öfverskred hvarje tänkbart mått. Vid helt obetydliga, akuta åkommor skred man genast till åderlåtning. Resultaten voro ohyggliga, och måhända ha under den korta tid, detta system gällde, flera människor fallit offer för skolmedicinen än som skördats af ett icke alltför blodigt fälttåg. Broussais’ teori bekämpades också med framgång af män, hvilkas förtjänst det är att ha inledt en ny period för rent vetenskaplig patologi, och främst bland dem står Napoleons berömde lifläkare Jean Nicola Corvisart de Marest (1755—1821), som först använde den s. k. perkussionsmetoden vid sina undersökningar och diagnoser af bröstsjukdomar. Ett oväntadt stöd fann han, då Laënnec uppfann stetoskopet och genom sin ''auscultation medicale'' 1819 öppnade ett alldeles nytt perspektiv för upptäckandet af lung- och hjärtsjukdomar. De patologisk-anatomiska studierna omfattades med ifver af många läkare i Paris, och särskildt må här Brétonneau omtalas för sina arbeten angående difterien. I England intogo de medicinska vetenskaperna en egen ställning, i det man därstädes med mycken envishet vidhöll gamla inrättningar och metoder, så i godt som ondt. Läkarne delades därstädes i flera grupper, hvilka lika mycket skilde sig genom sin vetenskapliga bildningsgrad som genom kretsen för sin praktik och sin samhällsställning. Apotekare-kirurgen, “Apothecary-surgeon”, utdanades helt och hållet handtverksmässigt, “General-Practitioner” ålades först efter 1815 att underkasta sig en examen. För de vetenskapligt bildade läkarne, licentiater och doktorer, funnos jämte universiteten särskilda medicinska privatskolor i de stora städerna, men klinisk undervisning meddelades endast af några få hospitalsläkare. Först under lord Brougham grundades Londons universitet och det därmed förbundna North Medical Hospital. En särskild svårighet fann anatomiens studium i den i England rådande bristen på lik, som framkallade de s. k. “uppståndelsemännens” eller resurrectionisternas ruskiga yrke, en handtering, som vid flera tillfällen föranledde upplopp och angrepp på de anatomiska instituten och institutionerna. Resurrectionisterna stodo icke allenast i förbindelse med likbärare och dödgräfvare, utan drefvo en formlig handel med likleverantörer, i synnerhet med Irland. Det hände, att personer lockades i något bakhåll, berusades och kväfdes medelst ett öfver mun och näsa lagdt beckplåster, hvarpå liket såldes. Två personer vid namn Burke och Hare öfverbevisades sålunda om en hel rad dylika mord och invecklade 1828 den berömda anatomen Robert Knox, född 1791, hvilken för ett enda år utgaf 800 pund sterling för lik, i en process, som visserligen ådagalade hans oskuld, men tvang honom att lämna Edinburgh. Först 1832 gjordes ett slut på resurrectionisternas ofog. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9104xegwoazkmv2p4t11ygkg224z1le 104 176432 658655 538937 2026-09-20T19:39:00Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658655 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|444|1811-1844.}}</noinclude>Bland engelska läkare beskref Richard Bright i London den efter honom uppkallade njursjukdomen, och Thomas Addison skildrade 1856 för första gången den sjukdom i binjurarne, som bär hans namn. Under århundradets första hälft var Maurizio Bufalini den mest framstående italienska patologen. Läkemedelskatten ökades också betydligt. Redan 1805 framställde apotekaren Friedrich Wilhelm Adam Sertürner (1783—1841) morfinet ur opium, men offentliggjorde först 1817 denna upptäckt, och slag i slag framställdes därefter stryknin 1818, chinin 1820 och atropin 1830. Metoden att inspruta läkemedel under huden inleddes af Alexander Wood i Edinburgh och Charles Gabriel Pravaz, som konstruerade en härtill enkom afsedd spruta med lång nålformig pip. Slutligen må äfven nämnas, att kallvattensmetoden började tillämpas af Vincenz Priessnitz (1790—1851) i Gräfenberg i österrikiska Schlesien. Priessnitz var dock icke läkare, utan rätt och slätt en bonde, som i sin ungdom hvarken kunde läsa eller skrifva, men den framgång han hade med sin kurmetod fäste läkarnes uppmärksamhet på densamma, och sedan dess åtnjuter den stadgadt anseende inom medicinen. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|443}}</span> Äfven på kirurgiens område glänsa många framstående namn på skickliga operatörer och snillrika banbrytare, i synnerhet i Frankrike, där i första rummet den om krigskirurgien så högt förtjänte Jean Dominique Larrey (1766—1842) märkes. Larrey var Napoleons öfverfältkirurg under 25 fälttåg och lika stor och ädel människa som outtröttlig i sin vetenskap. Trots sitt nästan öfvermänskliga arbete under talrika drabbningar och på lasaretten fann han likväl tid till vetenskapliga arbeten, som med full rätt gifvit honom hederstiteln den nyare krigskirurgiens skapare. Mycket berömd är äfven Guillaume Dupuytren (1778—1835) i Paris, lika snillrik operatör som skarpsinnig diagnostiker och i besittning af utomordentliga kunskaper. Dupuytren företog 1812 den första resektionen af underkäken, och var den förste, som i Frankrike underband de stora kärlstammarne. Han opererade på Hôtel Dieu och kallades för den skull af sin nästan lika utmärkte rival och medtäflare Jacques Lisfranc (1790—1846) aldrig annat än “slaktaren vid Seine”, medan Lisfranc i sin ordning af Dupuytren icke nämndes annorlunda än “mördaren vid Charité”. Bland tyska kirurger uppfann den genialiske operatören i Berlin Karl Ferdinand von Græfe (1787—1840) de s. k. “plastiska operationerna”, d. v. s. konsten att på operativ väg ersätta stympade organ, såsom exempelvis näsan, med andra väfnader ur människokroppen. Störst af alla är emellertid Johann Fredrik Dieffenbach (1794—1847) i Berlin, mästare icke blott i konsten att operera, utan äfven att framställa hvad han upplefvat och erfarit. Ett betydelsefullt steg framåt tog kirurgien genom införande af narkosen, en af de största och välsignelserikaste upptäckter, som någonsin gjorts för arma lidande människor. Dessförinnan hade alla kirurgiska operationer haft karaktären af grymma ingrepp i organismen, och kirurgi och kirurger hade ansetts stå på ett lägre trappsteg än medicinen och dess utöfvare, som ofta med förnämt förakt sågo ned på “fältskärerna” och deras verksamhet, hvilken betraktades såsom ett rent handtverk. Ingen underkastade sig heller gärna annat än i yttersta nödfall en operation, som alltid emotsågs med fruktan och bäfvan, och mången stackare dog mindre till följd af själfva operationen än på grund af den ångest han utstått och den<noinclude> <references/></noinclude> 4llulv2428vnbrm34cmkbca4g151fbp 104 176433 658656 538941 2026-09-20T19:41:41Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658656 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||ANDERS RETZIUS SOM LÄRARE.|445}}</noinclude>nervschock fruktan för smärta föranledde. Många föredrogo till och med den naturliga döden framför operationen. Allt detta förändrades emellertid med narkosens införande. Såsom dess egentlige upphofsman nämnes en amerikansk läkare vid namn Charles T. Jackson (1805—1880), som upptäckte eterns smärtstillande verkningar och meddelade denna sin upptäckt åt tandläkaren William Morton och hospitalskirurgen John Collins Warren i Boston, hvilken den 17 oktober 1846 med framgång använde “eterisationen” vid utskärande af en halssvulst. Upptäckten blef snart bekant i Europa, och sedan den store skotske kirurgen och obstetrikern, sir James Young Simpson (1811—1870) i Edinburgh ersatt den till sin verkan något oberäkneliga etern med den 1831 af Soubeiran upptäckta och 1832 af Justus von Liebig framställda, vida kraftigare och säkrare kloroformen, höll den kirurgiska narkosen sitt triumftåg genom världen, ehuru många motståndare i början uppträdde mot densamma och i synnerhet det engelska prästerskapet dundrade mot gudlösheten att vilja bespara en lidande människa de plågor, som hennes synd ådragit henne såsom ett rättvist Guds straff. Detta skrän upphörde emellertid plötsligt, då den unga engelska drottningen Victoria under kloroformnarkos lät förlösa sig från ett af sina barn, och sedan dess ha inga invändningar från något håll vidare förekommit mot narkosens användande vid såväl operationer som förlossningar. Hand i hand med utvecklingen af medicinens hufvudgrenar gick äfven dess hjälpvetenskaper. Såsom anatom utmärkte sig bland så många andra Fredrik Tiedemann i Heidelberg, och inom fysiologien ägnade sig utmärkta forskare hufvudsakligen åt studiet af fosterutvecklingen eller embryologien. Karl Ernst von Baer utgaf sin stora monografi öfver djurens utveckling och meddelade i denna viktiga upptäckter angående däggdjursägget, ryggmärgens anläggning och frukthinnorna; Coste i Paris fann 1827 groddfläcken i djurens ägg, och Rudolf Wagner i Göttingen gjorde 1835 samma upptäckt i människans ägg. Banbrytande inom fysiologien voro de båda franska forskarne Francois Magendie (1783—1855) och Marie Jean Pierre Flourens (1794—1867), hvilkas förtjänst är att åter ha anvisat experimenten på djur deras vederbörliga plats. Magendie har genom sina talrika fynd blifvit den nyare franska experimental-fysiologiens skapare; Flourens upptäckte 1837 den s. k. “lifsknuten”, ''point vital'', såsom respiratoriskt centrum och lade därmed den första vetenskapliga grundstenen till den först på senare tiden utarbetade läran om funktionernas lokalisationer i hjärnan. Till dessa arbeten sluter sig den berömda upptäckten af Bell’ska lagen 1811 om ryggmärgens främre rörelse- och bakre känselnervrötter, hvars upphofsman var Charles Bell (1774-1842). Icke mindre viktiga äro de utmärkta publikationer, som gjordes af engelsmannen Marshall Hall (1790—1857), hvilken närmare studerade reflexrörelsen 1837 och dessutom förordade artificiell respiration 1855 i förtviflade fall af kväfning och drunkning. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|445}}</span> Epok framför andra gjorde emellertid i Berlin en af Tysklands största biologar, Johannes Müller (1801—1858), lika snillrik forskare som inspirerande läkare, som blef hufvudet för en stor och vidt utbredd skola, till hvilken med få undantag nästan alla följande fysiologer och patologer hörde. Müller var en utomordentligt skicklig experimentator, en glänsande iakttagare och skarp tänkare, som trots sin vitalistiska ståndpunkt aldrig lade spekulativa tendenser till grund för den egentliga forskningen och riktade vetenskapen med en nästan förkrossande mängd ma-<noinclude> <references/></noinclude> ke6edaxlfis53t1q3nuyzc26l815h3y 104 176434 658657 540101 2026-09-20T19:47:06Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658657 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|446|1811-1844.}}</noinclude>terial. Hans arbeten kommo anatomien, normal väfnadslära, zoologi, jämförande anatomi och framför allt fysiologien till godo, och i den sistnämnda vetenskapen skref han en klassisk, än i dag mönstergill lärobok. Äfven i patologien banade han väg genom sin värdefulla afhandling om de sjukliga svulsternas finare byggnad och form 1838. {{Tomrad}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i446}}</span> [[File:Magnus Huss.jpg|333px|centrerad|Magnus Huss.]] {{c|[[:commons:File:Magnus Huss.jpg|MAGNUS HUSS.]]}} {{Tomrad}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|446}}</span> Med många af dessa utlandets förnämste naturforskare stod Anders Retzius i den närmaste förbindelse, och med många af dem, Johannes Müller, Carl Ernst von Baer m. fl., hade han redan vid naturforskare- och läkaremötet i Berlin 1828 knutit en för lifvet varande innerlig vänskap. Under den lifliga beröringen med dem och framför allt med Berzelius insåg han, att medicinen själf är en naturvetenskap, hvilken icke genom spekulation och spekulativa teorier, såsom dittills varit det vanliga äfven i vårt land, utan allenast genom noggrann kritisk iakttagelse och genom djupgående kunskap om organismen själf i friskt såväl som i sjukt tillstånd kunde från sitt famlande tillstånd höja sig till verklig läkarevetenskap och läkarekonst. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|447}}</span> Såsom lärare i normal anatomi och fysiologi såväl som i patologisk anatomi vid liköppningarna å lasarettet äfvensom genom föredrag i läkaresällskapet sökte han från början verka reformerande i den äkta naturvetenskapliga forskningens riktning. Hans stora geniala läraretalang, hans eget brinnande intresse för undervisningen, hans skarpa, praktiska blick, hans själfuppoffrande håg att gagna och hans hängifvenhet verkade snart lifvande på lärjungar och yrkesbröder. Så ytterst klent utrustadt carolinska institutet vid denna tid ännu var och så stjuf-<noinclude> <references/></noinclude> 1h4r92wwqps34bzfaarut42wlpe28v0 104 220930 658650 650294 2026-09-20T13:48:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658650 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|15.}} <u>Söndag.</u> Smårägnade nästan hela dagen. Mamsell och Marie voro till Nattvarden. Åkte i gula Caleschen och Grönborg körde — Boberg var dålig. Han läste dock i Postillan för mig och trädgårdsmästaren. Urmakaren Åhlström kom förmiddagen hem med min lilla Studsare som han lagadt och hemtog mitt Répeter uhr att bota henne för det hon endast går när hon ligger, men eij om hon uphänges. Min Brorson var här till midag och for sedan på Visite till Commercie Rådet Herman som vid Vestberga hyrer stora bygningen öfver sommarn. Pigorna voro borta att promenera. {{Inre marginalnot|16.}} <u>Måndag.</u> Morgonen strömoln men kl: 4 en bra men kort rägnskur. Jag spolade flitigt eftermiddagen. Boberg var med Bränmästaren till Herr Helsingius och fick jag hem en ankar Odistl: bränvin — hela min deputat för året och nu uphörde med bränningen ett par månader. {{Inre marginalnot|17.}} <u>Tisdag.</u> En ganska vacker morgon. Eftermiddagen for jag till Herskapet Moltzer och fick frun med mig till Djurgårdsbrunn — där vi sågo sjelfva Brunssalen superbt målad af Hofmålaren {{Samma som|på|Q=Q27299977|ord=Hultgren}} — vi smakade vattnet — jag förstod eij dess Jernsmak — det var rätt läskande. Vi voro inne i Bruns Salonen där ett Fruntimer ensam satt och spelade på Fortepiano — rätt väl. Vi satte oss litet att höra och se — vi sågo 3 de skönaste Trimeurer, 6. Ljuskronor, 16. stora fönster och en liten vacker Predikostol. Vid bortgången därifrån blifver vi af ett fruntimmer anropade att stiga upp — Det var Doctor Sundströms fru, som kom emot oss och vi voro en liten stund hos henne som stundom är där hos sin man hvilken dricker Brunn, men nu eij var hemma. Hon fägnade oss med Biscuoite och Liqueur. Vi foro sedan till det behageliga Kungliga lustslottet Rosendal hvarest med skäl må sägas att den Gudommeliga localen är på kungligt sätt emballerad och att det gör gagn för namnet Rosendal.<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> dvpwcfec5tzlir9ortmiwrjdxfh2syq 658659 658650 2026-09-21T07:48:48Z Gottfried Multe 11434 658659 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|15.}} <u>Söndag.</u> Smårägnade nästan hela dagen. Mamsell och Marie voro till Nattvarden. Åkte i gula Caleschen och Grönborg körde — Boberg var dålig. Han läste dock i Postillan för mig och trädgårdsmästaren. Urmakaren Åhlström kom förmiddagen hem med min lilla Studsare som han lagadt och hemtog mitt Répeter uhr att bota henne för det hon endast går när hon ligger, men eij om hon uphänges. Min Brorson var här till midag och for sedan på Visite till Commercie Rådet Herman som vid Vestberga hyrer stora bygningen öfver sommarn. Pigorna voro borta att promenera. {{Inre marginalnot|16.}} <u>Måndag.</u> Morgonen strömoln men kl: 4 en bra men kort rägnskur. Jag spolade flitigt eftermiddagen. Boberg var med Bränmästaren till Herr Helsingius och fick jag hem en ankar Odistl: bränvin — hela min deputat för året och nu uphörde med bränningen ett par månader. {{Inre marginalnot|17.}} <u>Tisdag.</u> En ganska vacker morgon. Eftermiddagen for jag till Herskapet Moltzer och fick frun med mig till Djurgårdsbrunn — där vi sågo sjelfva Brunssalen superbt målad af Hofmålaren {{Samma som|på|Q=Q27299977|ord=Hultgren}} — vi smakade vattnet — jag förstod eij dess Jernsmak — det var rätt läskande. Vi voro inne i Bruns Salonen där ett Fruntimer ensam satt och spelade på Fortepiano — rätt väl. Vi satte oss litet att höra och se — vi sågo 3 de skönaste Trimeurer, 6. Ljuskronor, 16. stora fönster och en liten vacker Predikostol. Vid bortgången därifrån blifver vi af ett fruntimmer anropade att stiga upp — Det var Doctor Sundströms fru, som kom emot oss och vi voro en liten stund hos henne som stundom är där hos sin man hvilken dricker Brunn, men nu eij var hemma. Hon fägnade oss med Biscuoite och Liqueur. Vi foro sedan till det behageliga Kungliga lustslottet Rosendal hvarest med skäl må sägas att den Gudommeliga localen är på kungligt sätt embellerad och att det gör gagn för namnet Rosendal.<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> dmm2ldnw7hsfg9syfj78uiygzz2x36j 104 225971 658668 658568 2026-09-21T11:19:17Z PWidergren 11678 658668 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|The plägha altijdh giffua flycht När them hårdt warder efftertryckt, Men när the åter see sitt ram, Komma the modigh igen fram. Wårt folck dricka nu miödh och wijn En part liggia druckna som swyn. Ty warer ey sehna til foot, Farer straxs fienden emoot Medh thet mästa folck i finnen Ju för ju betre besinnen. Banden aff winfathen slagit Haffuer iagh ther medh försagit Säkerheet och större willa, Bättre ähr doch wijnet spilla. {{m|Lasse Olofson|80}}<<<Jagh faar medh folcket nu åstadh Fulsinnat som E N. migh badh.}} <section end=A2S1 /> <section begin=A2S2 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''ACT: II. SC: II.''}}}}|0.5}}}} {{c|Spote Mait Michiol, Kars Vlffson Matz.}} {| style="margin-left:0; width:75%;" |- | style="vertical-align: text-top; |{{m|Michiol|80}}{{em|5}}||Hy Hy du stabbys, nu tyckie migh ädh ihr godt wårhä landzknichte, mässe wihr fåm dricka, rauta, och smella, etter wåro sinne mälde oss härdäs i iådas, dåsse blykoppär frūdäde um skolla å oss. Drick yh och helle i atte, dåsse warom glädier so ländge ädh stande å.<noinclude>|} <references/></noinclude> rwj9vxves5pajihpxvp2gfc0o47g497 658671 658668 2026-09-21T11:22:25Z PWidergren 11678 658671 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|The plägha altijdh giffua flycht När them hårdt warder efftertryckt, Men när the åter see sitt ram, Komma the modigh igen fram. Wårt folck dricka nu miödh och wijn En part liggia druckna som swyn. Ty warer ey sehna til foot, Farer straxs fienden emoot Medh thet mästa folck i finnen Ju för ju betre besinnen. Banden aff winfathen slagit Haffuer iagh ther medh försagit Säkerheet och större willa, Bättre ähr doch wijnet spilla. {{m|Lasse Olofson|80}}<<<Jagh faar medh folcket nu åstadh Fulsinnat som E N. migh badh.}} <section end=A2S1 /> <section begin=A2S2 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''ACT: II. SC: II.''}}}}|0.5}}}} {{c|Spote Mait Michiol, Kars Vlffson Matz.}} {| style="margin-left:0; width:75%;" |- | style="vertical-align: text-top; |{{m|Michiol|80}}{{em|5}}||Hy Hy du stabbys, nu tyckie migh ädh ihr godt wårhä landzknichte, mässe wihr fåm dricka, rauta, och smella, etter wåro sinne mälde oss härdäs i iådas, dåsse blykoppär frūdäde um skolla å oss. Drick yh och helle i atte, dåsse warom glädier so ländge ädh stande å. {{nopt}}<noinclude>|} <references/></noinclude> 7bu4baxfpam1d31829w2n1emzbym5vj 104 225972 658669 658570 2026-09-21T11:19:42Z PWidergren 11678 658669 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{| style="margin-left:0; width:75%;" |-</noinclude>|style="width:10%;vertical-align: text-top; |{{m|K. W. Matz|80}}||Siå nu iäne, kräldet, ahr icke igh frekli gluspadh brott ijhr issan kappan. Nu wil igh hella i adh dig saup nu dä atte iär ihr. |- |style="vertical-align: text-top; |{{m|Michiol|80}}||Dätt beide, här å huad so smelde. |- |style="vertical-align: text-top; |{{m|Mats|80}}||Jgh hagsas ädh ihr Las Olson ahn spännes min fiunduma, ondom ey ädh. |- |style="vertical-align: text-top; |{{m|Michiol|80}}||Kappom i oss so länge wijhr bellom nodh. du, siå nu kumbe Lasse Olson atte, wiljom gäma bort oss taste ahn gohr iädå. |} <section end=A2S2 /> <section begin=A2S3 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''ACT: II. SC: III.''}}}}|0.5}}}} {{c|Lasse Olufson. {{ant|Nuncius.}} Her Gustaff.}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|Lasse Olofson|80}}<<<Thet war Herre som i sadhe Fienden sigh mannat hadhe. Mitt på torget stodh wårt möte, Män the fingo wälligh stöte. Wij goffuo them så wälligt baas Jagh täncker the minnas then kaas. Här widh Westeråhrs tornera Medh oss wilia the ey mehra. {{m|Her Göstaf.|80}}<<<Effter Gudh nu oss har giffuit Lychan, så at wij ha bliffuit Fienden öffuermächtigh wår, Som här i Westeråhrs så swår Legat haffuer, så bör Gudh tack, Wij måste tänckia inthet snack }}<noinclude> <references/> {{huvud|||wara}}</noinclude> qyuqeqspi6ua7b6xc4kng5hfcdnkafi 658670 658669 2026-09-21T11:21:41Z PWidergren 11678 658670 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{| style="margin-left:0; width:75%;"</noinclude>{{nopt}} |- |style="width:10%;vertical-align: text-top; |{{m|K. W. Matz|80}}||Siå nu iäne, kräldet, ahr icke igh frekli gluspadh brott ijhr issan kappan. Nu wil igh hella i adh dig saup nu dä atte iär ihr. |- |style="vertical-align: text-top; |{{m|Michiol|80}}||Dätt beide, här å huad so smelde. |- |style="vertical-align: text-top; |{{m|Mats|80}}||Jgh hagsas ädh ihr Las Olson ahn spännes min fiunduma, ondom ey ädh. |- |style="vertical-align: text-top; |{{m|Michiol|80}}||Kappom i oss so länge wijhr bellom nodh. du, siå nu kumbe Lasse Olson atte, wiljom gäma bort oss taste ahn gohr iädå. |} <section end=A2S2 /> <section begin=A2S3 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''ACT: II. SC: III.''}}}}|0.5}}}} {{c|Lasse Olufson. {{ant|Nuncius.}} Her Gustaff.}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|Lasse Olofson|80}}<<<Thet war Herre som i sadhe Fienden sigh mannat hadhe. Mitt på torget stodh wårt möte, Män the fingo wälligh stöte. Wij goffuo them så wälligt baas Jagh täncker the minnas then kaas. Här widh Westeråhrs tornera Medh oss wilia the ey mehra. {{m|Her Göstaf.|80}}<<<Effter Gudh nu oss har giffuit Lychan, så at wij ha bliffuit Fienden öffuermächtigh wår, Som här i Westeråhrs så swår Legat haffuer, så bör Gudh tack, Wij måste tänckia inthet snack }}<noinclude> <references/> {{huvud|||wara}}</noinclude> ctw1479g5vihqd39jfdatwj5db7062k 104 226008 658673 658649 2026-09-21T11:26:24Z PWidergren 11678 658673 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Bleff aff Lars Erson affslaghen Ähr nu til Vpsala draghen. Lars Olson.<<<{{em|1}}Fort i Lars Erson thet sägen {{em|1}}At han möter migh på wäghen. {{em|1}}Från Rynningen til Vpsal fritt, {{em|1}}Jagh mz mitt folck, och han medh sitt {{em|1}}Dragom, wij kunnō förraska {{em|1}}Benct Biugg när han mäst må braska. }} <section end=A2S3 /> <section begin=A2S4 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''ACT: II. SC: IV.''}}}}|0.5}}}} {{c|Benct biugg. Tuå hans Knechter, Lars Olson}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|Benct biugg|80}}<<<{{em|1}}J dagh wil iagh lustigh wara {{em|1}}Bär för fienden ey fara. {{em|1}}Späyare vthskickadh ähra {{em|1}}Hwilka som nogh kunskap bära. {{em|1}}Här i Trägården lustigh ort {{em|1}}Här ähr hwarken balck eller port. {{em|1}}Wij kunnom qwäda och dantza {{em|1}}Ey nu moot fienden skantza. {{em|1}}Knechter dricker i, påike qwädh du {{em|1}}alt för ett medhan wij dricka. {{m|{{ant|Miles}}}}<<<Gåthår gåthår stalbroor try paß, Jdagh wille wij tagha laß Hwar dagh wij ey gestebudh nå Agom thet spel medhan wij få. {{m|{{ant|Miles}}}}<<<{{em|1}}Tack bror som en welligh håffman, {{em|1}}Jagh giör beskedh tappert försan.}}<noinclude> <references/> {{huvud|||Gåår:}}</noinclude> 92ze4jn1nftelbm3rbt2gtiyc2giw9a 104 226009 658658 2026-09-20T21:22:06Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 658658 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Skara-Sticht.|161}}{{linje}}</noinclude>Magno Johansson med 9 mark, af Lagmannen Börge Pedersson {{ant|d. 24 Febr.}} 1314 med 2 mark, och af Hertigarna <b>Erik</b> och <b>Waldemar</b> {{ant|d. 20 Jan.}} 1318 med 20 mark penningar, i theras {{ant|testamente,}} skrefwit i Nyköpings torn, ther the af hunger moste dö. Thet hafwer altså warit i stånd och wid goda wilkor alt in til {{ant|reformationen,}} tå Konung <b>GUSTAF then förste</b>, i följe af thet beslut, som war belefwadt på Riksdagen i <b>Wästerås</b> år 1527, {{ant|reducerade}} ifrå thetta klostret alla thes gårdar, {{ant|appertinentier}} och rentor, biudandes Munkarna gå af klostret och taga sig före något annat, hwarmed the sig lofligen kunde försörga. Mästedelen, som duglige woro och icke enwisades i Papisteriet, fingo efter hand lägenheter wid församblingarna; Men en del, som woro gamble och oduglige, fingo, genom Konungens mildhet, blifwa qwar i klostret på nådabröd. Men, som thesse herbergerade och fördolde <b>Thore Munk</b>, hwilken landwist war, blef Konungen therföre på them wred och befalte then första {{ant|Euangeli}}ska Biskopen i {{ant|Scara, M. <i>Sven Jacobi</i>,}} at han år 1530, så snart han komme hem ifrå Vpsala, skulle ödelegga {{ant|Dominican}}-klostret, och försenda munkarna, som ther qwar woro, til <b>Sigtuna</b>. Hwilket ock owägerligen skedde. Och så blef thetta stora klostret aldeles tomt och öde, förfallandes ju längre ju mer, tils öfwer thes skröpeliga tak och murar år 1567 gick then starka brand, som<noinclude> {{huvud||L 2|the}} <references/></noinclude> h31tgjptqtoxfrj7hhag7cd9c0a4tn0 104 226010 658664 2026-09-21T09:10:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658664 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|{{em|1}}Gothår broor heel kannan igen, {{em|1}}Tu giör beskedh och war ey seen. {{m|Bencht biugg|80}}<<<Jagh har druckit som iagh har mäst, Kunnat, nu tycker migh ähr bäst Läggia migh neder til doffua, På thenna platz lustigt soffua, Åther strax at dricka stå vp, Så at låta ähr altijdh godt. {{m|Lars olson|80}}<<<{{em|1}}See huar Benct biugg har lagdt sigh nedh, {{em|1}}Jagh täncker han skal wakna wedh. {{em|1}}En annan dröm på stan, slå an {{em|1}}På trumman fäller an walan. {{m|Bencht biugg|80}}<<<Hwem slår här så hårt på trumman Potz fälten iagh måste vnnan, Häy en pijl iagh i armen fick, Så när han migh åth hiertat gick.}} <section end=AS1 /> <section begin=AS2 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''Actus II. Scena V.''}}}}|0.5}}}} {{c|{{ant|Archiep:}} Benct Biugg, {{ant|Canonicus}}, Her Gustaff.}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|{{ant|Archiep:}}}}<<<{{em|1}}Om Gustaff Erson iagh hörer, {{em|1}}Alt huru han wäldight förer {{em|1}}Krigzfolck emoot Konung Christiern {{em|1}}J landet, sätter alstäds wern. {{em|1}}Så will iagh ey lenger skal gå, {{em|1}}Om min macht någott gella må, {{em|1}}J Swärige iagh Erchiebisp ähr,}}<noinclude> <references/> {{huvud||D ij|Medh}}</noinclude> sg7hu1bit5yre61t5royyul08zuwcio 658675 658664 2026-09-21T11:29:44Z PWidergren 11678 658675 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|{{em|1}}Gothår broor heel kannan igen, {{em|1}}Tu giör beskedh och war ey seen. {{m|Bencht biugg|80}}<<<Jagh har druckit som iagh har mäst, Kunnat, nu tycker migh ähr bäst Läggia migh neder til doffua, På thenna platz lustigt soffua, Åther strax at dricka stå vp, Så at låta ähr altijdh godt. {{m|Lars olson|80}}<<<{{em|1}}See huar Benct biugg har lagdt sigh nedh, {{em|1}}Jagh täncker han skal wakna wedh. {{em|1}}En annan dröm på stan, slå an {{em|1}}På trumman fäller an walan. {{m|Bencht biugg|80}}<<<Hwem slår här så hårt på trumman Potz fälten iagh måste vnnan, Häy en pijl iagh i armen fick, Så när han migh åth hiertat gick.}} <section end=A2S4 /> <section begin=A2S5 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''Actus II. Scena V.''}}}}|0.5}}}} {{c|{{ant|Archiep:}} Benct Biugg, {{ant|Canonicus}}, Her Gustaff.}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|{{ant|Archiep:}}}}<<<{{em|1}}Om Gustaff Erson iagh hörer, {{em|1}}Alt huru han wäldight förer {{em|1}}Krigzfolck emoot Konung Christiern {{em|1}}J landet, sätter alstäds wern. {{em|1}}Så will iagh ey lenger skal gå, {{em|1}}Om min macht någott gella må, {{em|1}}J Swärige iagh Erchiebisp ähr,}}<noinclude> <references/> {{huvud||D ij|Medh}}</noinclude> t5bw7lvcldtdoucjp4m5oqbff81xkrn 104 226011 658665 2026-09-21T09:29:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658665 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|{{em|1}}Medh rätta och thet nampnet bähr. {{em|1}}En herre ähr iagh såsom han, {{em|1}}Det skal han få wetta försan, {{em|1}}She ther min tiänare Benct Biugg, {{em|1}}Wisserligh då har han fåt hugg, {{em|1}}En pijl har han fåt i sin arm, {{em|1}}Här effter skall bliffua alarm. {{m|Benct Biugg|80}}<<<Her Göstaffz folck har thetta giordt Min Herre haffuen i thet spordt. {{ant|{{m|Arch:}}}}<<<{{em|1}}Halt pijlen iagh vtryckia wil, {{em|1}}Och om tu botas kan see til. {{m|Benct Biugg|80}}<<<Herre iagh kan nu inthet mehr Tala, Gudh han beware ehr. Jagh känner wäll hwar thet håller Gudh iagh nu min Siäl befaller. {{ant|{{m|Canonicus}}}}<<<{{em|1}}Ährewyrdighe Herre min, {{em|1}}Jagh giffuer medh ödmiuka sin {{em|1}}Från Her Göstaff Erson thetta {{em|1}}Breff, i kunnen ther aff wetta, {{em|1}}Hwadh hans mening ähr och behagh. {{ant|{{m|Archiep.}}}}<<<Jagh achtar honom ey i dagh, Hans begäran iagh alt wäl weet. Vpsäia Kung Christiern troheet Wil han at iagh skal, inthet så, Så lenge som iagh leffua må. Jagh wil sielffuer här på swara,}}<noinclude> <references/> {{huvud|||Så}}</noinclude> 6g343x1znv77uz7beyui48ctqmaq4jk 104 226012 658666 2026-09-21T11:12:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658666 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Så lenge i hoos migh wara. Här vp mina friska hoffmän Åth Vpsala wij wele hän, Her Göstaff ther {{ant|''Salutera''}}, Som wil oss sposkligh regera. Effter wij nu Vpsala see, Så mågen i fort företee, Wår tilkommelse bebådha, Jagh wil see hwem som skall rådha. {{ant|{{m|Canonicus}}}}<<<{{em|1}}Erkiebispen ähr här före, {{em|1}}Wist wil han effter ehr köre, {{em|1}}Trytusenne til foot har han {{em|1}}Fäm hundrade til häst försan. {{ant|{{m|Gustavus,}}}}<<<Från Vpsala wil iagh medh hast Jnthet skal han nu få migh fast, Til Rynningen wil iagh dragha, Så länge mitt folck må haffua Tilfälle sigh ther försambla, Ther må Bispen medh migh handla.}} <section end=A2Se /> <section begin=A3S1 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''Actus III. Scena I.''}}}}|0.5}}}} {{c|Her Gustaff, Lars Olofson,}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|{{ant|Gustavus,}}}}<<<{{em|1}}Vnderligh går i werlden til, {{em|1}}Om man thet medh öghon see wil, {{em|1}}Har förandras, och her klandras, {{em|1}}En han rasar, annan fasar. {{em|1}}O Stocholm sän iagh tigh sågh sist, }}<noinclude> <references/> {{huvud||D iij|haff-}}</noinclude> 8hgqzb3v8k0wa2ogi0q9fiiayyduv6e 658678 658666 2026-09-21T11:32:45Z PWidergren 11678 658678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Så lenge i hoos migh wara. Här vp mina friska hoffmän Åth Vpsala wij wele hän, Her Göstaff ther {{ant|''Salutera''}}, Som wil oss sposkligh regera. Effter wij nu Vpsala see, Så mågen i fort företee, Wår tilkommelse bebådha, Jagh wil see hwem som skall rådha. {{ant|{{m|Canonicus}}}}<<<{{em|1}}Erkiebispen ähr här före, {{em|1}}Wist wil han effter ehr köre, {{em|1}}Trytusenne til foot har han {{em|1}}Fäm hundrade til häst försan. {{ant|{{m|Gustavus,}}}}<<<Från Vpsala wil iagh medh hast Jnthet skal han nu få migh fast, Til Rynningen wil iagh dragha, Så länge mitt folck må haffua Tilfälle sigh ther försambla, Ther må Bispen medh migh handla.}} <section end=A2S5 /> <section begin=A3S1 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''Actus III. Scena I.''}}}}|0.5}}}} {{c|Her Gustaff, Lars Olofson,}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|{{ant|Gustavus,}}}}<<<{{em|1}}Vnderligh går i werlden til, {{em|1}}Om man thet medh öghon see wil, {{em|1}}Har förandras, och her klandras, {{em|1}}En han rasar, annan fasar. {{em|1}}O Stocholm sän iagh tigh sågh sist, }}<noinclude> <references/> {{huvud||D iij|haff-}}</noinclude> svzccjgviocfdzqgqbc7v1zym35eafg 0 226013 658667 2026-09-21T11:15:53Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 1 Scena 6|Actus I Scena VI]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 1|Actus II Scena I]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 2|Actus II Scena 2]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=30 to=31 tosection=A2S1 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]]' 658667 wikitext text/x-wiki <div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 1 Scena 6|Actus I Scena VI]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 1|Actus II Scena I]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 2|Actus II Scena 2]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=30 to=31 tosection=A2S1 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]] conkvyie9f9767sh5cegqvkm6y8vrqk 0 226014 658672 2026-09-21T11:23:50Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 1|Actus II Scena I]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 2|Actus II Scena II]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=31 to=32 fromsection=A2S2 tosection=A2S2 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]]' 658672 wikitext text/x-wiki <div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 1|Actus II Scena I]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 2|Actus II Scena II]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=31 to=32 fromsection=A2S2 tosection=A2S2 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]] 56a8zlwfwweb837gtc6iw5ddgg0azib 0 226015 658674 2026-09-21T11:27:09Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 2|Actus II Scena II]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=32 to=34 fromsection=A2S3 tosection=A2S3 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]]' 658674 wikitext text/x-wiki <div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 2|Actus II Scena II]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=32 to=34 fromsection=A2S3 tosection=A2S3 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]] gxf5d0ighr4weg84bkff1q4wvwut2xn 0 226016 658676 2026-09-21T11:30:07Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena V]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=34 to=35 fromsection=A2S4 tosection=A2S4 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]]' 658676 wikitext text/x-wiki <div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena V]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=34 to=35 fromsection=A2S4 tosection=A2S4 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]] 240p2z7lu6msg9ujoidcnox32gerrvl 658677 658676 2026-09-21T11:30:34Z PWidergren 11678 658677 wikitext text/x-wiki <div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 3|Actus II Scena III]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 5|Actus II Scena V]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=34 to=35 fromsection=A2S4 tosection=A2S4 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]] j4in0ufzk4hksg31pshau894t60t56c 0 226017 658679 2026-09-21T11:36:11Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 5|Actus II Scena V]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 3 Scena 1|Actus III Scena I]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=35 to=37 fromsection=A2S5 tosection=A2S5 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]]' 658679 wikitext text/x-wiki <div style="max-width:75%; margin:auto;"> {{Titel|En Lustigh Comoedia (1622)|Andreas Johannis Prytz|förra=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 4|Actus II Scena IV]]|undertitel=[[En Lustigh Comoedia/Actus 2 Scena 5|Actus II Scena V]]|nästa=[[En Lustigh Comoedia/Actus 3 Scena 1|Actus III Scena I]]}} <pages index="En Lustigh Comoedia-1622.djvu" from=35 to=37 fromsection=A2S5 tosection=A2S5 /> </div> [[Kategori:En Lustigh Comoedia]] d9xw6wur4a5li042l3s9h6fulout1oe