Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.20 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 0 4664 658685 276793 2026-09-21T18:07:37Z Ponken 17852 årtal överallt 658685 wikitext text/x-wiki Det finns flera översättningar av Bibeln på Wikisource: * [[:Kategori:Svenska medeltidens bibel-arbeten]] * [[Nya Testamentet (1526)]] * [[:Kategori:1536 års bibelöversättningar]] * [[Bibeln (Gustav Vasa)]], 1541 (NT 1526, ovan) * [[Bibeln (Gustav II Adolf)]], 1655 * [[Bibeln (Karl XII)]], 1703 ** [[Bibeln (Karl XII, 1828)]] * [[Bibeln (Normalupplagan 1883)]] * [[Bibeln (Myrberg)]], 1895-1899^[libris] * [[Bibeln (Åkesons översättning)]], 1889 * [[Bibeln 1917]] == Se även == * [[De apokryfiska böckerna (1921)]] * [[Bibeln (Fjellstedts förklaringar)]] * [[Bibeln (Gezelii bibelverk 1863-65)]] {{Förgrening}} 2a01j70kdh3fxqhir25jgrcr7jwqm3f 104 145618 658680 574911 2026-09-21T16:29:12Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658680 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|111}}</noinclude>och ingen af de nu lefvande har sett den gamla Barkareholmen, hvilken var, åtminstone till en del, upphofvet till »parterren». Hvem tänker nu på Slagtarhusbron, den gamla träbron som började vid stranden, nedanför slottets nordöstra sida, der den kungliga vedgården låg, gick på sned i nordvestlig riktning till Helgeandsholmen, krökte sig der och kom i mera nordlig fram till torget, midt emellan en blötfiskbod och en qvarn? De som nu förfriska sig i Strömparterren hafva kanske knapt hört talas om det stora slagtarhuset som låg der i äldre tider, hela det i strömmen utbygda qvarteret, med våghus och fiskarehamn och »Skoport», skomakareembetets gemensamma försäljningslägenhet, sedermera flyttad till vindsvåningen i embetets hus vid Slottsbacken, ett helt stort bråte, något förskräckligt skräpigt, men lifaktigt i köpenskap och omsättning för dagens nödtorft. För femtio år sedan var allt detta bråte försvunnet. Om Barkareholmen hörde man ej talas. Men den lilla platsen nedanför Norrbro — ''Nya'' bron — var en upplagsort för fiskredskap, bygnadsvirke och annat af ännu mindre snygg art. År 1831 uppstod fråga att der anlägga en promenadplats med planteringar, och året derpå uppläts promenaden åt allmänheten, hvilken icke underlät att deraf begagna sig. Man uttryckte sin stora fägnad öfver anläggningen och prisade öfverståthållaren, frih. Sprengtporten, samt stadsarkitekten, öfverstelöjtnant Lidströmer, och trädgårdsmästaren, direktör Lundström, hvilken sist nämde icke velat mottaga någon betalning för sitt besvär, men i stället fick ett kaffekök af silfver, värdt 200 rdr banko. Det fans just ej mycken skugga i den nya anläggningens början, men popplarne sköto dock snart i höjden, och medan man väntade på att den lilla parken skulle varda fullfärdig, höll man sig till schweizeriet, och detta vardt snart hufvudsak på förlustelseorten. Förfriskningar skulle man naturligtvis hafva, hvarför anläggarne genast tänkte på en »schweizeributik», som det då hette. Man ämnade för det ändamålet uppföra en byggnad af trä, men då kongl. maj:t icke fann en sådan lämplig, inrättades mellersta brohvalfvet till »butik» eller konditori, i hvilket dock icke skulle få finnas några starka drycker. Dessa läto likväl ej vänta på sig. Hofkonditorn A. C. Behrens vardt »schweizeributikens» förste innehafvare och betalade under de första åren 150 rdr banko i årligt arrende till staden, men från 1838 måste han erlägga 1,400, hvilken summa under hans efterträdare småningom betydligt ökats. Sedan man tänkt på förfriskningar, började man äfven tänka på namn åt den nya parken. Parterren vid Nya bron fick han länge heta, men det var för långt och bara »parterren» ej nog betecknande.<noinclude> <references/></noinclude> qywoxxyxd3dcf9uf20n5vrdxc8da6r7 104 145619 658681 574912 2026-09-21T16:29:55Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658681 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|112|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>[[Fil:Gamla Stockholm 1882 s112 Fig46.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 46. Strömparterren 1841. Efter F. v. Dardel.]]<noinclude> <references/></noinclude> 76js0bvlonbht5kspfv8oxrbgkuojc7 104 145620 658682 577509 2026-09-21T16:37:02Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658682 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|113}}</noinclude>''Strömparterren'' fans lämpligare, och det blef också namnet. Några af kungahusets vänner och kronprinsessan Josefinas beundrare ville belöna den nya anläggningen med namnet ''Josefinalund,'' en stor ära för en liten plätt jord i Norrström; men så populär kronprinsessan än var, blef namnet dock aldrig populärt och försvann snart. Bland dem som under Strömparterrens ungdomsår flitigt infunno sig der voro många unga, glada garnisonsofficerare, och på den afbildning af stället som vi från den tiden här införa (fig. 46) höra de allra flesta personerna till nämde klass. Längst till venster i förgrunden, från åskådaren räknadt, står en Montgommery, kapten vid Topografiska kåren, och i samtal med honom då varande löjtnanten vid Svea artilleri, sedermera majoren af Kullberg (under många år ordförande i artisternes och literatörernes pensionsförening). Vid bordet till höger sitta, från venster till höger räknadt, då varande löjtnanten vid Svea gardet, nu mera öfverintendenten F. v. Dardel (planschens tecknare); löjtnanten Leonard Reuterskiöld vid Göta artilleri, n. m. pensionerad öfverstelöjtnant; Erik af Edholm, löjtnant vid Andra gardet, n. m. kungl. teaterdirektör; grefve J. A. Cronstedt, löjtnant vid samma regemente, ordonnansofficer hos Karl Johan, känd karrikaturtecknare, gick sedermera i rysk tjenst. Bakom af Edholm sitter (i uniform) löjtnanten, grefve Sven Lagerberg, n. m. generallöjtnant. Till venster om bordet och ungefär midt på planschen synes en då mycket bekant, ofärdig silhouettklippare. I bakgrunden sitter (i uniform) vid ett bord nedanför trappan majoren Dreyer, bördig från Hannover. Något bakom v. Dardel är uppassaren Kahn (sedermera värdshusvärd, senast på Mosebacke, nu mera vinhandlare) i fart med den stora piskan, en af Strömparterrens då varande märkvärdigheter och som höll alla näsvisa hundar på afstånd. Till höger om Kahn visar sig profilen af d. v. löjtnanten vid Andra gardet Ehrenhoff, erhöll sedermera majors afsked och vardt postmästare i Visby; vidare till höger (i uniform) Bror Munck, löjtnant vid Svea gardet, och hofkonditorn Behrens sjelf; till höger om Behrens, fortfarande från åskådaren räknadt, löjtnant G. Fleetwood vid Svea gardet (också i uniform), nu öfverste för Bohus regemente, och allra längst till höger, innanför glasväggen, sångaren Belletti.<ref>Italiensk operasångare, anstäld vid k. teatern i Stockholm 1839—1844.</ref> Det var en del af den tidens unga och glada Stockholm. Bland de nämda hafva Montgommery, Dreyer, Ehrenhoff, Munck, Behrens och Cronstedt samt sannolikt också den ofärdige silhouettklipparen lemnat det jordiska, under det de öfrige äro nästan alla i full verksamhet, men kanske icke så ofta nu som förr synas i Strömparterren. Denne är likväl mer befolkad än någonsin förut. Efter Behrens<noinclude> <references/> {{sidfot|Gamla Stockholm.||8}}</noinclude> 5gj2o2pg5fw6mj9e7hz990jiv0ku6qn 104 145621 658703 574915 2026-09-22T08:02:46Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658703 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|115}}</noinclude>Wienske och Kongl. Preussiske Privilegierade Konstberidaren Louis Chiariny från S:t Petersburg» med sitt sällskap, bland hvilket Demoiselle Chiariny d. y. visade »sin fermité till Häst», och Demoiselle Chiariny d. ä. hoppade öfver en hatt. Om Barnhus- eller, såsom platsen också kallades, Barnhuskällaregården var upptagen, tyckas konstmakarne hafva fått tillflykt i åldermannen Abraham Westmans hus, »i hörnet af Drottninggatan och Adolf Fredriks kyrka», der nu vetenskapsakademiens hus ligger. Der visades bland annat ''Ombres Chinoises'' samt »ballett af underjordiska andar». Och allmänhetens skådelystnad räckte till äfven på den tiden. Den 21 April 1813 öppnades i ridhuset på Barnhusgården <i>Nya Komiska Teatern,</i> hvars styresman var Isaak De Broen, son till Abraham De Broen, som år 1795 hade fått privilegium på Djurgårdsteatern. Isaak De Broen fortfor att innehafva Djurgårdsprivilegiet, men hade 1810 af kungl. maj:t erhållit personligt privilegium för sig och sin hustru att hålla teater äfven inom hufvudstaden, dock med vissa inskränkningar. På Nya komiska teatern gafs 1814 en prolog i anledning af freden i Kiel samt andra stycken som icke hörde till det egentliga lustspelet, såsom Kotzebues skådespel »Den besynnerlige eller Oskuldens upprättelse», »Grefven af Burgund», »Korsikanerna», m. fl., men för öfrigt samme författares komedier »Brandskattningen», »Byn i bergen», »Menskligheten vinner processen», m. fl. Kotzebue tyckes hafva varit flitigt anlitad. Bland de spelande var mamsell Carolina Sofia Richter, då 21 år gammal och som året näst efter fick anställning vid den kungliga scenen, der hon stannade ett halft århundrade och hette ''fru Bock.'' Den 18 December 1813 hade hon recett på Nya Komiska Teatern, och då infann sig mycket folk på Barnhusgården. Teatern höll sig likväl icke uppe längre än knapt ett år eller till kort före Isaak De Broens död, som inträffade den 2 Maj 1814. Skådeplatsen på Barnhusgården öfvergick då till föreställningar af mindre dramatisk art och fortfor dermed ganska länge. Före, under och efter hvar och en af dessa föreställningar hade åtminstone den manliga delen af åskådarne tillfälle att förfriska sig på den gamla Barnhuskällaren, ett redan under förra århundradet mycket besökt värdshus, som i synnerhet under källarmästaren Eric Hergemander på 1720-talet stod i anseende hos Stockholms borgare. Det lilla gula trähuset som innehöll källarlägenheten nedbrann 1844 på våren, och ur dess aska reste sig Phœnix, den nya, mera tidsenliga Barnhuskällaren. {{tre stjärnor}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kio40fq6k9lyd9w8g0pccyvi3vo8e7k 104 145622 658683 574914 2026-09-21T16:44:48Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658683 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|114|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>död, 1854, öfvertogs »butiken» af August Davidson som innehade rättigheterna till 1867, då de öfverlemnades till konditor Lagergren, efter hvilken de innehafvas af Magnus Davidson. {{tre stjärnor}} ''Barnhusgården'' var en i gamla Stockholm väl känd förlustelseort. Med den benämningen afses icke den ''inom'' Stora Barnhuset liggande gården, utan hvad som sedermera motsvarades af Trädgårdsföreningens park vid Drottninggatan på en Stora Barnhuset tillhörig tomt. På den gården fans en rund träbygnad. Der uppträdde konstberidare. Der förevisades vilda djur. Der spelades också komedi. Se här en konstberidaraffisch<ref>Finnes i k. biblioteket.</ref> från slutet af förra århundradet: {| style="text-align:center;" border="3" | {| style="text-align:center;" border="0" |- | {{st|<i>Med Hans Kongl. Maj:ts</i>}} |- | {{st|<i>Allernådigste</i> Privilegium}} |- | <i>i dag Thorsdag den 15 Januari 1795 blifwer för första gången uppförd</i> |- | {{st|<b><i>En stor Ridnings- och Woltigerings-Excercice</i></b>|150}} |- | <i>i stort galopp.</i> |- | <i>Herr</i> Lailson, <i>widtberömd konstridare, priwilegierad af åtskilliga utländska Håf, där han blifwit ärkänd för den yppersta konstridare</i> i Europa, <i>så wäl för sin wighets skull, som för sina Ridöfningars styrka (i hwilka afseenden han äfwen smickrar sig med att wara den enda som kan utföra dem) får nu den äran, att jämte hela sitt sällskap gifwa den första</i> Representationen <i>af deras</i> Exercise. <i>De skola bemöda sig att tillfredsställa Allmänheten genom så owanliga ridkonster, att man werkligen måste se dem för att kunna tro dem. Han ber allmänheten att uppskjuta sitt omdöme därom, till dess den själf warit åsyna-wittne till deras skicklighet. För öfrigt är Herr</i> Lailson <i>ej wan att utdela</i> Gasconader, <i>för att draga till sig en mängd af åskådare.</i> |- | {{st|Vide & Crede.}} |- | <i>Exercitierne skola slutas med en komisk scen, föreställande</i> Don Qvichotts <i>Wapendragare och hans häst.</i> |- | <i>Början sker kl. precis 5.</i> |- | {{st|<i>Ställenas pris:</i>}} |- | {{st|<i>På Första Logerna 24 skillingar <br> “ {{em|0.5}}Andra {{em|2}}“ {{em|2}}16 {{em}}“{{em|2}} <br> “ {{em|0.5}}Galleriet {{em|4}}8 {{em}}“{{em|2}} </i>}} |- | <i>Ridplatsen är hos Herr</i> J. Wessman <i>på Drottninggatan och Barnhuskällaren, uti en betäckt Ridbana, som han enkom därtill låtit uppbygga, med trenne rader</i> Loger, <i>där hwar och en kan sitta ganska beqwämligt.</i> |} |} Under många af de näst följande åren uppträdde dylika sällskap på samma ställe. Den 19 Oktober 1804 visade sig der »Kejserlige<noinclude> <references/></noinclude> 1d333bgudh8lb8nmg9pj6gls9e4gyx3 104 145623 658704 574916 2026-09-22T08:07:58Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658704 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|116|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>På den gamla ''Barn-huus-Kiällarens'' förlustelsegård skapades en ny lustgård i ''Trädgårdsföreningens<ref>Svenska Trädgårdsföreningen stiftades, på förslag af lifmedikus af Pontin, år 1832.</ref> park,'' af hvilken en del anlades redan 1838—1839 af föreningens då varande trädgårdsmästare Haberkorn. Föreningens växthus uppfördes år 1842 efter ritning af föreningens trädgårdsmästare, direktör Daniel Müller. Redan sju år före den gamla Barnhuskällarens brand ingicks öfverenskommelse med konditorn August Davidson, hvilket kontrakt sedan öfverflyttades på dennes bror Wilhelm Davidson, om uppförandet af de två paviljongerna vid Drottninggatan. Dessa begränsade på hvar sin sida den plats der det gamla rid-, teater-, och menagerihuset stått. Af dessa paviljonger användes den södra till kafé och den norra till baler samt dramatiska föreställningar. Weselius uppträdde der med sin trupp hösten 1852 och i början af 1853. Ballettmästaren Selinder hade der sin barnteater under November 1858—Maj 1859 samt sin elevteater från Oktober 1859 till slutet af Januari 1861, då den flyttades till Ladugårdslandsteatern. Bägge paviljongerna hafva under senare år användts till att förvara en del af d:r Hazelii Nordiska museum. Trädgårdsmusiken hade länge funnits, i Humlegården, i Kungsträdgården, på Mosebacke, slutligen äfven i Strömparterren samt på ännu flera ställen; men det hade dock alltid varit i ganska blygsamt mått. Wilhelm Davidson började i större skala, och i Trädgårdsföreningens park, som han fått upplåten för sina <i>concerts à la Musard,</i> gåfvos instrumentalkonserter i fria luften. Musikdirektören Schnötzinger<ref>Född i Wien 1816, utnämdes efter några års vistande i Sverige till musikföreståndare vid Vestgöta regemente, afled i Stockholm den 27 Februari 1865.</ref> hade kommit hit från Tyskland, såsom orkesteranförare vid Guerras konstberidartrupp, spelade en god fiol och satte lif i spelet här i staden. Davidson m. fl. begagnade sig af honom. Snart kom Weller, en annan musikdirektör, den förres landsman, och hjelpte till af alla krafter. Våra inhemska musikanter ville ej stå efter tyskarne, och så började man göra stor trädgårdsmusik om somrarne och stor offentlig dansmusik om vintrarne, i Kirsteinska huset, i De la Croix’ salong, litet hvarstädes. Det gick i stor skala, i stora massor. Man trängdes om vintrarne i De la Croix’ salong och ännu mer om somrarne i Trädgårdsföreningen. Man skulle höra »kolossala tonmålningar», t. ex. <i>Slaget vid Lützen 1632, stor historisk-musikalisk målning</i> (komponerad af C. G. Grahl, utförd af 80 musici, med »briljant fyrverkeri samt bengaliska eldar»). Det var ett haf af eld och af toner med kanonskott, och der flöto floder af punsch. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4ldraegwcjthdresqo0gyoqmjl59cc3 104 145624 658705 574917 2026-09-22T08:21:30Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658705 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|117}}</noinclude>— Skola vi icke hellre dricka öl? sporde en fosterlandsvän som var bryggare. — Öl är mycket helsosammare, det vill säga bayerskt öl, brygdt i Stockholm, och med musik till. Bryggaren var f. d. löjtnanten Rosenqvist af Åkershult. Det var år 1847. Han öppnade ett förlustelseställe i <i>Beyers trädgård</i> i det stora qvarteret med samma namn som ligger mellan Götgatan, Stora Bondegatan, Tullportsgatan och Sandbergsgatan. Ingången till trädgården var från Tullportsgatan. De flesta stockholmare trodde, att trädgården kallades den b''a''yerska och fått sitt namn efter ölet, då han i sjelfva verket var uppkallad efter en Beyer. Der skulle nu ett nytt folklif utveckla sig under inflytande af det då i Stockholm nya bayerska ölet; men stället var alltför aflägset, till och med för södermalmsbor. Beyers trädgård fick såsom offentlig förlustelseort ej lång lifstid, och ej heller hoppet att i stället för punsch och toddy kunna införa öl, hvilket man inbillade sig skulle vara så helsosamt. En riktig »Biergarten» har aldrig kommit till stånd i Stockholm. {{tre stjärnor}} Stadens invånare, äfven de som bodde på Södermalm, gingo hellre långt bort på Norr än de stannade vid Södra Tullportsgatan. Man har alltid haft dragning åt stadens norra delar, ända från den tiden man lekte på S:t Clara gärde eller då man roade sig med båtpartier på Träsksjön. Man brydde sig derför ej heller om Beyers trädgård, utan fortfor att besöka Trädgårdsföreningen. Enskilda lustpartier hade man visserligen redan i äldre tider gjort till ställen söder ut från Stockholm, i synnerhet till dem som egde värdshus, såsom <i>Liljeholmen, Grönbrink, Snickarkrogen,</i> m. fl., och då »sommarnöjena» började varda allmänna, slog man sig med förkärlek ned vid Liljeholmsviken, på <i>Gröndal, Löfholmen</i> och <i>Charlottendal,</i> der man tyckte sig finna det »verkliga landet» som man förut inbillat sig skulle vara på Djurgården. Men lustpartierna norr ut voro ännu talrikare, sannolikt emedan värdshusen der voro flera. På den nya Roslagsvägen, icke den som gick öfver Ladugårdslandet, träffade man <i>Surbrunns värdshus, Claës på Hörnet</i> och <i>Ingemarshof</i> redan innan man kom till tullen. Strax utanför tullen hade man <i>Albano,</i> ej långt derifrån »Första Torpet» eller <i>Kräftriket,</i> vidare <i>Ålkistan</i> och <i>Stocksund.</i> På vägen genom Norrtull kunde man rasta vid <i>Barnhuskällaren, Mon Bijou</i> i Kungsbacken (nu fransk skola med katolskt kapell, rysk kyrka o. s. v.), sedan flyttad ned på Norrtullsgatan, <i>Tre Liljor</i> vid<noinclude> <references/></noinclude> gwisxk25txn45xcjddvhr2jhucdkwy2 104 145691 658706 574918 2026-09-22T08:31:41Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658706 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|118|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>sist nämda gata samt vid åtskilliga »våffelbruk» med färskölsförsäljning, innan man på den förskräckligt dåliga stenläggningen hann tullbommen, der »besökarne» af inrikes tullbevakningen fritt släpte hvar och en ut, men voro mycket noggrannare i sina iakttagelser, när man åter skulle begifva sig in till staden. Utanför tullen hade man att välja mellan ''Stallmästargården, Norrbacka'' och ''Hagalund,'' så vida man ej ville fortsätta ända till ''Järfva'' och ''Ulriksdal'' samt, ännu längre bort, till ''Silfverdal.'' På 1840-talet — och äfven senare — fans också ett litet schweizeri vid Observatoriiplan, det s. k. ''Bernhardsberg,'' som lockade med åtskilliga frestelser, bland andra ett fortunaspel, sådant som då roade kunderna på de flesta schweizerier i Stockholm.<ref>Fortunaspelet fans här redan i förra århundradet. J. C. Linnerhjelm nämner i sina »Bref under resor i Sverige», tryckta 1797, att ett sådant spel fans i trädgården vid Täcka Udden på Djurgården.</ref> Djurgården var dock en mäktig medtäflare till förlustelseställena på norra sidan, men så uppstod ''Norra Tivoli,'' och då trodde Norrtullsgatan sig hafva vunnit öfvertaget. Köbenhavns Tivoli hade öppnats 1843, och svenskar som besökt det hemkommo med varma loford öfver allt det märkvärdiga och roande som de der skådat. Tivoli-idén hade äfven djupare betydelse, såsom en skilnadsutjemnare mellan olika samhällsklasser, och den idén tilltalade mången. Fem år efter början af det Köbenhavnska, i Juli 1848, öppnades det första Tivoli i Stockholm, det vid Norrtullsgatan, på den tomt, der nu det stora stenhuset med n:o 19, A, B och C reser sig och stoltserar öfver tivoli-idéns förgänglighet i vårt samhälle. Det var dock en tid, i synnerhet våren 1849, då Norrtullsgatans Tivoli (fig. 47) var ganska talrikt besökt, då der gåfvos konserter i flere afdelningar, och Mozart fick vara med bland Lumbye, Weller och Lanner, men der man i synnerhet ståtade med ''Holz und Blech,'' stort potpourri af Lanner. Vanliga tivoli-nöjen bestodos äfven, fastän mot särskild afgift. Man hade der kosmorama, ornithobalaja (fågelskjutning), karuseller, vertikal-, båt- och slänggungor, och man dansade i en ganska stor salong. Men härligheten räckte icke många år, och detta Tivoli måste stänga sina portar. Mest dertill bidrog kanske öppnandet af ''Djurgårds-Tivoli.'' Det låg icke vid en vanlig gata, utan på sjelfva Djurgården, Stockholms älsklingsort under den vackra årstiden, midt i en förtjusande natur, och borde således kunna locka mera folk. Platsen hade köpts af färgaren Marino, en mulatt, hvars namn gått till efterverlden för en på ett annat område högst nyttig uppfinning. Han utlöstes af ett bolag, och snart var det nya Tivoli färdigt samt öppnades den 5<noinclude> <references/></noinclude> m2ys6tlc490co43zgxzb4n8m2f9aqi5 104 145692 658707 574919 2026-09-22T09:57:07Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658707 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|119}}</noinclude>Aug. 1850. Der bjöds på tivolinöjen af alla slag, och allmänheten infann sig strax för att njuta af dem. Musik fattades naturligtvis icke. Inträdesafgiften var i början 8 sk. banko. Stora »karnevalsfester» voro ej sällsynta, anordnade af Charles och François Rappo, och då gjorde Antonio Bono den »förfärliga promenaden genom luften», på lina från marken till högsta toppen af rutschbantornet. Charles Rappo företog »luftfärder på den höga väderqvarnen». ''Antipoden'' Homuth besteg en upprätt stående mast, på hvars skarpa spets han stälde sig på hufvudet och försvann i fyrverkeri, men kom igen i bengaliska eldar. Skulle det vara riktigt storståtligt, så fick man ''höra'' skildring af ett fältläger på Ladugårdsgärdet, stor militärisk tonmålning af P. Streck, kungl. bayersk musikdirektör. Hela stället lyste då i »orientaliska och bengaliska» eldar, utom den vanliga upplysningen. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s119 Fig47.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 47. Tivoli vid Norrtullsgatan. Efter ett inträdeskort.]] Samma år som Djurgårds-Tivoli öppnades, uppkom eldsvåda der vid Josefinafesten, och Liphardts vaxkabinett, som der förevisades, smälte ned. Skadan på sjelfva Tivoli var dock snart botad, och nöjena fortsattes, i det Tivoli ett par dagar derefter åter öppnades med en karnevalsfest af gamle Gautier. Men »tivoli-idén» tycktes ej heller här vilja utveckla sig till något folkbehof: förlustelsestället i sin ursprungliga form upphörde och öfvergick till det inskränkta mått, hvaruti det ännu finnes. Med det nu varande Tivoli på Djurgården har gamla Stockholm ingenting annat än en del af sjelfva platsen gemensamt. {{tre stjärnor}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3viasmb3gzo5tid06zaf0fgah2wqr07 104 145702 658708 574920 2026-09-22T10:03:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658708 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|120|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>Under det man försökte med Tivoli i stor skala på ett par ställen samt här och der bjöd på en och annan del af tivoli-förlustelser, fortforo flera musikträdgårdar och äfven nya uppstodo. En sådan öppnades i ''Grubbens'' trädgård på Kungsholmen, vid Reparebansgatan, på den »Lenmarkska possessionens» grund som först bebygts af repslagaren Nyman och i slutet af förra århundradet egdes af kommerserådet af Grubbens samt der Gundbergska fabrikens bleck- och plåtslageri nu är. Kungsholmen hade i äldre tider icke helt och hållet saknat offentliga lustträdgårdar bland de många enskilda sådana som funnos på ön. En stor lustpark var på 1600-talet Karl Bondes trädgård, som låg vid den nu varande Trädgårdsgatan, midt emot den Piperska egendomen, sedan och ännu kallad »Piperska Muren». Karl Bondes trädgård tyckes dock snart hafva upphört såsom offentlig förlustelseplats och var åtminstone i medlet af 1700-talet en till Piperska egendomen hörande köksträdgård.<ref name=gjöding1754>''O. J. Gjöding:'' Kongsholms Minne. Stkhlm 1754.</ref> Det antages vara på dessa trädgårdar, som psalmisten, erkebiskop Haquin Spegel syftar, då han i »Thet öpna Paradis» utbrister: <poem> Ther Munckars Läger war i forna Påfwe dagar, Ther är nu Konungs-holm, then Man så härligt lagar På mycket kånstigt sätt, at ther nu föga sten, Men skiöna örter syns på marcken jämn och ren. Hwar fordom Tall och Graan på skarpa Bergen wuxe, Ther är Orangeri, ja, hwar man täckes koxa, Så finnas rara träå och mycken främmad frucht, Som giör et stort behag medh smak, och färg och lucht. </poem> I sjelfva det grefliga Piperska huset hade »konstmakare» till allmänhetens förlustelse slagit sig ned. Af en gammal affisch från 1761 finner man, att den 13 Januari nämda år skulle Nord-Holländske konstmästaren Balthasar Siegerist samt Holländska konstmästarinnan med samma namn visa sina i »Physikalisk-Mekaniska, Hydrauliska och Metamorpheserande Vetenskaper» bestående konster. Öfriga förlustelseställen på Kungsholmen nämnas dock icke, så vida ej till sådana skulle räknas det värdshus, som låg der »Södra tegelbruket förut varit beläget» och tillhörde Barnhuset samt kallades ''Rålambens Hoff'' eller det värdshus som kallades ''Förderfvet'' och låg bortom Stadshagen, »norr om fältmarskalken gref G. Horn, nederst in till rännelen, och öster om torpet intill bergen»<ref name=gjöding1754 /> samt sedermera källaren ''Mäster Anders.'' Inga andra höras af förr än Grubbens<noinclude> <references/></noinclude> t8iryeibkfr7iolfdzilhtu8geo2y36 104 145703 658709 574921 2026-09-22T10:30:10Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658709 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|121}}</noinclude>trädgård började sina aftonunderhållningar på 1840-talet, hvilka dock snart åter upphörde. Ungefär samtidigt med den senast nämda öppnades musikaliska aftonunderhållningar i fria luften i den gamla ''Kirsteinska'' trädgården som hörde till det hus vid Clara Strandgata hvilket hofrättsrådet Argillander år 1808 köpte af majoren Kirsteins arfvingar, men som bibehöll de förra egarnes namn och der under många år baler, maskerader, teaterföreställningar o. s. v. samlade det unga och glada Stockholm samt der musikaliska akademien, efter att först hafva bott i Riddarhuset, sedan vid lilla Nygatan, i hörnet af Tyska Brinken, samt derefter i arfprinsens palats, inhystes ända till dess akademien fick sitt eget hus. Trädgården var belägen på den del af nu varande Centralstationstorget som ligger nedanför Clara Vattugränd, fordom Lappgränden. Det var vid de musikaliska aftonunderhållningarna i Kirsteinska trädgården som eklärering med färgade lyktor ''à la Tivoli'' först infördes i Stockholm. Smaken fick en annan riktning. Så väl de gamla musikträdgårdarne, som Tivoliförsöken öfvergåfvos allt mera för att slutligen lemna plats i allmänhetens tycke för Hasselbackens stora middags- och aftonkonserter, Berns salong innan och utan, Blanchs kafé o. s. v., och dermed är det slut på gamla Stockholm inom det området. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s121 Fig48.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 48. Montagnes Russes på Djurgården 1830.]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mfhj1fuwijwea1tbxc6k6n99ui86scp 104 145704 658710 574922 2026-09-22T10:31:18Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658710 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|122|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>En förlustelse hvilken också tyckes helt och hållet höra till gamla Stockholm och som icke återkommit under de senare årtiondena var de is-rutschbanor hvilka under namn af ''Montagnes Russes'' lockade allmänheten och af hvilka en stor på Djurgården i synnerhet drog mycket folk till sig på 1830-talet (fig. 47). En sådan rutschbana fans äfven i Humlegården. De gamla förlustelseställen vi här sökt skildra för att dermed i vår mån bidraga till kännedomen om forna tiders lif i Stockholm hafva varit i synnerhet de i fria luften jemte några få med dem förenade teatrar inom hus. Öfriga teatrar hafva i F. A. Dahlgren funnit en skildrare, med hvilken ingen annan torde kunna mäta sig. Förevisningar af annat slag höra till följande kapitel. {{c|———♦———}}<noinclude> <references/></noinclude> 69xinia98a4m105szb3d7tti63ci6d7 104 219956 658687 648788 2026-09-21T19:01:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658687 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> Syster Simplice satt på prov. </h4> Emellertid var Fantine just i detta ögonblick idel glädje. Hon hade haft en mycket svår natt. Hostan hade varit förfärlig, febern fördubblad. Hon ha­de haft oroliga drömmar. På morgonen, då dok­torn kom, yrade hon. Han hade sett orolig ut och sagt till, att man skulle underrätta honom, så snart herr Madeleine kom. Hela morgonen var hon dyster, talade föga och plockade på lakanen, under det hon med låg röst mumlade några beräkningar, som tycktes vara be­räknandet av vissa avstånd. Hennes ögon voro in­sjunkna och stirrande. De sågo nästan slocknan­de ut, men stundtals tändes de sedan på nytt och strålade som stjärnor. Det tycktes, som om vid annalkandet av en viss hemsk timme himlens<noinclude> <references/></noinclude> 5hoj1a1fkkfkypriaq3apsfhbzdizuv 104 220249 658688 649552 2026-09-21T19:02:18Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658688 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 616 —}}</noinclude>klarhet uppfyller dem, för vilka jordens klarhet försvinner. Var gång syster Simplice frågade henne, huru hon mådde, svarade hon oföränderligt: — Bra. Jag skulle gärna vilja se herr Made­leine. Några månader förut, just då Fantine hade för­lorat sin sista återstod av blygsel, skam och gläd­je, var hon skuggan av sig själv. Nu var hon sin egen vålnad. Det kroppsliga onda hade fullbor­dat det verk, som det moraliska onda begynt. Denna varelse om tjugofem år hade skrynklig panna, slappa kinder, hopfallna näsborrar, loss­nande tänder, blyfärgad hy, knotig hals, uppstå­ende nyckelben, utmärglade lemmar, matt hud, och i det blonda håret, som började växa igen, blandade sig grå strån. Ack, huru hastigt fram­kallar icke sjukdom ålderdomen! Vid middagstiden återkom läkaren, gav några föreskrifter, frågade, om mären synts till på sjuk­huset, och skakade på huvudet. Herr Madeleine besökte vanligen den sjuka vid tretiden. Som punktlighet i detta fall var godhet, var han punktlig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8esihsywr9ypyjiywxu6814t0eils55 104 220250 658689 649551 2026-09-21T19:12:19Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658689 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 617 —}}</noinclude>Inemot halv tre började Fantine bli orolig. Un­der loppet av tjugo minuter frågade hon barmhär­tighetssystern mer än tio gånger: — Kära syster, vad är klockan? Klockan slog tre. Vid tredje slaget satte Fan­tine sig upp, hon, som vanligen knappast kunde röra sig i sängen. Med ett slags krampaktig rö­relse sammanknäppte hon sin bägge avmagrade gula händer, och barmhärtighetssystern hörde en av dessa djupa suckar, som tycktes avlyfta en blytyngd uppstiga från hennes bröst. Därpå vände Fantine sig om och fäste blicken på dörren. Ingen kom. Dörren öppnades icke alls. Hon låg sålunda en kvart, med ögat fäst på dörren, orörlig och liksom med återhållen ande­dräkt. Systern vågade icke tilltala henne. Torn­uret slog en kvart över tre. Fantine sjönk åter ned på huvudkudden. Hon sade ingenting och började på nytt ploc­ka på sitt lakan. Halvtimmen gick, sedan timmen, ingen kom. Var gång, som klockan slog, reste Fantine sig upp och såg mot dörren. Därpå sjönk hon till­baka igen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 829bfqtgkug8n2k4zavmkfvhdcy2oc8 104 220251 658690 649550 2026-09-21T19:13:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658690 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 618 —}}</noinclude>Man såg klart vad hon tänkte, men hon utta­lade intet namn, beklagade sig icke, anklagade ingen. Hon hostade blott på ett hemskt sätt. Man kunde ha sagt, att någonting mörkt sänkte sig ned över henne. Hon var blygrå i ansiktet och läpparna voro svartblå. Stundtals smålog hon. Klockan slog fem. Då hörde systern henne sä­ga helt lågt och sakta: — Men eftersom jag går bort i morgon, gör han orätt i att inte komma i dag. Syster Simplice var själv förvånad över herr Madeleines dröjsmål. Fantine låg emellertid och betraktade sängta­ket. Hon såg ut, som om hon sökte påminna sig någonting. Plötsligt började hon sjunga med en röst, så svag som en vindfläkt. Systern lyss­nade. Se här vad Fantine sjöng: {{dikt|Så kom, låt oss köpa de skönaste ting, allt medan vi vandra förstaden omkring. Blåklinten är blå och små rosorna röda, blåklinten är blå, kär håller jag dig. Den heliga jungfrun kom till mig i går i guldstickad mantel. Vid härden hon står}}<noinclude> <references/></noinclude> 10z9gapnxmtdhneoox26mpeyc2lggq0 104 220252 658691 649549 2026-09-21T19:14:43Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658691 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 619 —}}</noinclude>{{dikt|och säger: »Det lilla, blott en dag, du bett mig om, jag håller här under min slöja. Spring fort ut i staden, köp tyg, köp tråd, köp fingerborg också!» Så kom, låt oss köpa de skönaste ting, allt medan vi vandra förstaden omkring. Se, heliga jungfru, vid härden min en vagga jag ställt, prydd med band och så fin. Om också Guds klaraste stjärna jag finge, hon upp emot barnet du gav mig ej ginge. Säg, heliga moder, vad tyget skall bli? »En mantel att lägga din nyfödda i.» Blåklinten är blå och små rosorna röda, blåklinten är blå, kär håller jag dig. »Nu tvätta det.» — Var? — »Där i bäcken så strid. Gör sedan en kjortel, så vacker och sid, en kjortel, som är utan vank, utan fläck så vill jag med rosor den fullsy så täck.» Men barnet är borta, vad skall det nu bli? »Gör därav ett kläde att svepa dig i.» Så kom, låt oss köpa de skönaste ting, allt medan vi vandra, förstaden omkring. Blåklinten är blå och små rosorna röda, Blåklinten är blå, kär håller jag dig.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ny8n92adibpiytxphxov93mykhwpaqx 104 220253 658692 649548 2026-09-21T19:17:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658692 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 620 —}}</noinclude>Denna sång var en gammal vaggvisa, varmed hon fordom sövde sin lilla Cosette, och som icke runnit henne i minnet under de fem år, som hon varit skild från sitt barn. Hon sjöng den med så sorgsen röst och på en så ljuv melodi, att den kunde framlocka tårar till och med hos en nunna. Systern, ehuru van vid upprörande skådespel, kände sina ögon tåras. Klockan slog sex. Fantine tycktes icke höra det. Hon tycktes icke mera fästa uppmärksamhe­ten vid någonting utom henne. Syster Simplice skickade en tjänsteflicka att hö­ra efter hos portvakterskan vid fabriken, om herr mären hade kommit hem, och om han icke snart skulle komma upp på sjukhuset. Flickan åter­kom efter några minuter. Fantine var alltjämt orörlig och tycktes endast upptagen av sina egna tankar. Tjänsteflickan berättade helt lågt för syster Sim­plice, att herr mären samma morgon före klockan sex trots den rådande kölden rest bort i en liten tilbury, förspänd med en vit häst. Att han hade rest ensam, till och med utan kusk. Man visste icke ens vilken väg han farit, Några personer<noinclude> <references/></noinclude> 3lgc9z00rnjd6jppqj7f9veqjl93tml 104 220254 658693 649547 2026-09-21T19:17:57Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658693 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 621 —}}</noinclude>sade sig ha sett honom taga vägen åt Arras till. Andra försäkrade sig ha mött honom på vägen till Paris. Vid avresan hade han som vanligt varit mycket vänlig, och endast sagt åt portvakterskan, att man icke skulle vänta honom hem till natten. Medan de bägge kvinnorna, med ryggen vänd åt Fantines säng, viskade med varandra, systern frågande och tjänsteflickan framställande sina gissningar, hade Fantine, med den feberaktiga liv­ligheten hos vissa organiska sjukdomar, vilken förenar hälsans fria rörelser med dödens förfärli­ga utmärgling, lagt sig på knä i sängen, stött sig med sina bägge skrynkliga händer mot kudden, stuckit ut huvudet genom öppningen mellan säng­gardinerna och lyssnat. Plötsligt ropade hon: — Ni talar om herr Madeleine där! Varför ta­lar ni tyst? Vad gör han? Varför kommer han inte? Hennes röst var så häftig och sträv, att de bägge kvinnorna trodde sig höra en karl tala. De vände sig förskräckta om. — Svara då! skrek Fantine. Tjänsteflickan framstammade: — Portvakterskan sade mig, att han inte kunde komma i dag. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mi272xk9ejbkre8o6ktu2rko5ezj98x 104 220255 658694 649546 2026-09-21T19:18:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658694 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 622 —}}</noinclude>— Mitt barn, sade systern, var lugn och lägg er ned igen. Utan att ändra ställning återtog Fantine med hög röst och en på samma gång befallande och hjärtslitande ton: — Kan han inte komma? Varför det? Ni vet skälet. Ni viskade det nyss er emellan. Jag vill veta det. Tjänsteflickan skyndade sig att viska i nunnans öra: — Svara, att han är sysselsatt i municipalrådet. Syster Simplice rodnade lätt. Det var en osan­ning, som tjänsteflickan föreslog henne. Å andra sidan insåg hon väl, att det otvivelaktigt skulle bli ett förfärligt slag för den sjuka, om man sade henne sanningen, och att det vore vådligt i det tillstånd, vari Fantine befann sig. Denna rodnad varade dock blott helt kort. Systern fäste sitt lugna och sorgsna öga på Fantine och sade: — Herr mären är bortrest. Fantine reste sig och satte sig upp. Hennes ögon gnistrade. En omätlig glädje strålade nu på detta eljes så lidande anlete. — Bortrest! ropade hon. Han har farit efter Cosette! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rdpgemvftmx5575opvxatpqeesg3eig 104 220256 658695 649545 2026-09-21T19:19:49Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658695 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 623 —}}</noinclude>Därefter sträckte hon bägge händerna mot himlen, och hela hennes ansikte fick ett obeskriv­ligt uttryck. Hennes läppar rörde sig. Hon bad med låg röst. Då bönen var slut, sade hon: — Kära syster, jag vill gärna lägga mig ned igen, jag skall göra allt vad ni vill. Nyss var jag elak, men jag ber er om förlåtelse, för det jag ta­lade så häftigt. Det är mycket illa att tala häf­tigt. Jag vet det nog, goda syster, men ser ni, nu är jag mycket förnöjd. Den gode Guden är god, herr Madeleine är god. Tänk er, att han har rest till Montfermeil efter min lilla Cosefte! Hon lade sig åter ned, hjälpte nunnan att ord­na huvudkudden och kysste ett litet silverkors, som hon bar om halsen och som syster Simplice hade skänkt henne. — Mitt barn, sade systern, försök nu att vila, och tala inte mer. Fantine fattade systerns hand mellan sina fukti­ga händer, och denna led av att känna denna svett. Fantine fortfor: — Han for i morse till Paris. Egentligen be­höver han inte ens taga vägen genom Paris.<noinclude> <references/></noinclude> fp3btcwi8jafp0xjp54ak6kpvf0n679 104 220257 658696 649544 2026-09-21T19:20:50Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658696 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 624 —}}</noinclude>Montfermeil ligger litet till vänster om vägen dit. Minns ni, huru han i går, då jag talade med honom om Cosette, sade till mig: {{spärrad|Snart, snart?}} Det är en överraskning, som han vill bereda mig. Som ni vet, lät han mig underteckna ett brev för att kunna återtaga henne från Thénardiers. De sko­la inte kunna göra några invändningar, inte sant? De skola återlämna Cosette. De ha ju fått sin betalning. Myndigheterna skulle inte tillåta, att man behåller ett barn, när man fått, vad man skall ha. Goda syster, teckna inte åt mig, att jag ej får tala. Jag är utomordentligt lycklig, jag mår mycket bra, jag har numera inte det minsta ont, jag skall få återse Cosette, jag är till och med riktigt hungrig. Det är nära fem år, sedan jag såg henne. Ni kan inte föreställa er, ni, huru man är fäst vid de barnen. Och sedan, så måste hon nu vara mycket söt, skall ni få se. Om ni visste, hon har så täcka små rosenfingrar. Först och främst måste hon ha mycket vackra händer. Vid ett års ålder hade hon riktigt löjliga händer. Så här stora!.. Hon måste vara stor nu. Hon är också sju år gammal, en riktig liten mamsell. Jag kallar henne Cosette, men hon heter Euphrasie.<noinclude> <references/></noinclude> 3h6k8mkro25c976sppfowjskn534scs 104 220258 658697 649543 2026-09-21T19:22:08Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658697 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 625 —}}</noinclude>Vet ni, i morse betraktade jag dammet, som låg där på kaminen, och då fick jag med ens den före­ställningen, att jag snart skulle få återse Cosette. Min Gud, vad man gör orätt i att låta åratal förgå utan att se sina barn! Man borde likväl tänka, att livet inte är evigt. Ack, vad herr mären var god, som reste efter henne! Det var sant, det är ju mycket kallt? Han hade väl åtminstone sin kappa på sig? Han skall ju vara tillbaka i mor­gon, inte sant? I morgon blir det en högtids­dag. I morgon bittida, min syster, skall ni påmin­na mig att taga på mig min lilla mössa med spet­sarna på. Montfermeil, det är en bondby, det. Jag har en gång färdats den vägen till fots. Det var mycket långt för mig. Men diligenserna gå mycket fort. Han är nog här i morgon med Co­sette. Huru långt är det härifrån till Montfermeil? Systern, som icke hade någon föreställning om avstånden, svarade: — Åh, jag tror nog, att han kan vara här i mor­gon. — I morgon! I morgon! jublade Fantine. Jag får se Cosette i morgon! Ni ser själv, ni, den go­de Gudens goda syster, att jag inte längre är<noinclude> <references/></noinclude> 16omcsyghujxtviqujmsmwdmum7ufbz 104 220259 658698 649542 2026-09-21T19:22:54Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658698 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 626 —}}</noinclude>sjuk. Jag är tokig av glädje. Jag skulle dansa, om man ville det. Den, som sett henne en fjärdedels timma förut, skulle icke kunnat fatta någonting härav. Hon var nu helt rödblommig, hon talade med livlig och naturlig röst, hela hennes ansikte var ett enda leende. Då och då skrattade hon, under det hon talade helt sakta för sig själv. Modersglädje är nästan barnaglädje. — Nå väl, ni är nu lycklig, återtog nunnan, lyd mig då och tala inte mera. Fantine lade ned huvudet på kudden och sade halvhögt till sig själv: — Ja, lägg dig nu igen, var snäll, eftersom du skall få igen ditt barn. Hon har rätt, syster Simplice. Alla, som äro här, ha rätt. Därefter började hon, utan att röra sig ur stäl­let, utan att vända på huvudet, se sig omkring åt alla håll med vidöppna ögon och ett glädjestrå­lande ansikte, men hon sade ingenting mera. Systern drog igen sänggardinerna, i hopp, att hon skulle somna. Klockan mellan sju och åtta kom läkaren. Som han icke hörde något buller, trodde han, att<noinclude> <references/></noinclude> dhmxtb8lelbpdsqrsg5uhlkjf2wrl9a 104 220260 658699 649541 2026-09-21T19:24:07Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658699 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 627 —}}</noinclude>Fantine sov. Han steg därför sakta in och närmade sig sängen på tåspetsarna. Han öppnade litet på sänggardinerna, och vid nattlampans sken såg han Fantines stora lugna ögon fästa på honom. Hon sade till honom: — Inte sant, min herre, man skall låta henne ligga bredvid mig i en liten säng? Läkaren trodde, att hon yrade. Hon tillade: — Se själv, det är just lagom plats. Läkaren tog syster Simplice avsides, och hon förklarade honom sammanhanget: att herr Made­leine var bortrest på en eller par dagar och att man i sin ovisshet icke ansett sig böra taga den sjuka ur den tron, att herr mären rest till Montfermeil. Dessutom vore det möjligt, att hon ha­de gissat rätt. Läkaren gillade detta. Då han åter närmade sig Fantines säng, fort­satte denna: — Ser ni, om morgonen, då hon vaknar, skall jag få säga god morgon åt den stackars lilla ung­en, och om natten skall jag, som själv icke kan sova, höra henne göra det. Hennes lilla söta and­hämtning skall göra mig gott. — Räck mig er hand, sade läkaren. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kie9ziftezaegujwn2sklcsnoqwy29a 104 220261 658700 649540 2026-09-21T19:24:52Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658700 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 628 —}}</noinclude>Hon räckte fram sin hand och utbrast skrattan­de: — Åh, det är ju sant, ni vet det inte, ni! Jag är nu frisk igen. Cosette kommer i morgon. Läkaren blev förvånad. Hon var verkligen bättre. Andtäppan var mindre. Pulsen hade åter­fått styrka. Ett slags oförmodat återkommen livskraft hade plötsligt satt liv i denna stackars utmattade varelse. — Herr doktor, återtog hon, har inte syster Simplice sagt er, att herr mären farit och hämtat det lilla kräket? Läkaren anbefallde tystnad och att man skulle, söka undvika varje plågsam sinnesrörelse. Han föreskrev, att man skulle giva henne ren kina och, för den händelse att febern skulle återkomma un­der natten, en lugnande dryck. Då han gick, sade han till systern: — Hon är bättre. Om så lyckligt vore, att herr mären i morgon verkligen komme hem med bar­net, så, vem vet? Det finns så förvånande kriser. Man har sett så många exempel på, att en stor glädje hastigt hävt sjukdomar. Jag vet<noinclude> <references/></noinclude> 5uz16m5ydpcicw4ayoo4a70gm3r0by7 104 220262 658701 649539 2026-09-21T19:25:16Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658701 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 629 —}}</noinclude>visserligen, att detta är en organisk och redan långt fram­skriden sjukdom, men alla dylika saker äro en så djup hemlighet. Vi skola kanske lyckas rädda henne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nqv7aaicla4w2y9qwewzd6viru014gm 104 220931 658684 650295 2026-09-21T17:54:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658684 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude><noinclude>{{Inre marginalnot|17.}}</noinclude>Dalar, gångar, vägar voro alla på ömsa sidor prydda med omväxlande Rosor och blommor. Några damer kommo ur Slottet. En med Grå taftsklädning garnerad med 2 höga kappor — hvit hatt med ombrerade band och en Gulbottnig fyrkantig Chawle, plockade en hel hop Mossrosor — Ansigtet var mera fult än vackert — men det var en hög person. Vi ingingo vid förbigående uti ett stort Tält — utanpå fin Buldan, innuti Couleur d'chaire Cambridge och rundt omkring med höga Guirlander liknande Törnrosor med sina blad och löf, altsammans af färgad, styfvad, glantsad och utklipt {{Samma som|på|Q=Q489636|ord=Cambrick}} — på sidan längst fram ett grannare rum med förgyllningar hvarest ett par herrar voro, den ena stod upp och kom utåt, då vi bortgingo — Fru Moltzer sade - Det var Kungen. Vid hemresan började duggrägna. Souffletten upslogs — vi anlände lyckligt till fru Moltzer då täta blixstrar och åska med rägn inföll. Jag trodde blixsten skulle uphöra som rägnet gjorde — anträdde min hemresa men de fasligaste blixstrar från Horizontens alla sidor tycktes i eld insvepa vagnen — Boberg körde fort — jag skakade och fasade men just då jag hemma lyckligt steg ur vagnen kom ett störträgn. Klockan var då 11. Åskeslagen voro lika förskräckliga men kl: 1 hörde vi eij Åskan — sednare upphörde rägnet och under Försynens skyddande hand sofde vi trygga. {{Inre marginalnot|18.}} <u>Onsdag.</u> Strömoln. Fredricsdag. Oförgäteliga namn! — min ene Sons namn! — Årstads fordna Högtidsdag som firades bo Nabothsäng! Jag rangerade smått efter gårdagen och annoterade dess händelser, för mig — ack huru mångtusende olika äro de bland menniskjo slägtet. Eftermiddagen upsatte och började jag en liten bomulsgarns bandväf Chatterad som rägnbogen — Lieut: Sivers kom hit. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> ltxjpofw7z1ijo2vj4uuiqddhhzfj6t 658686 658684 2026-09-21T18:51:14Z Gottfried Multe 11434 658686 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude><noinclude>{{Inre marginalnot|17.}}</noinclude>Dalar, gångar, vägar voro alla på ömsa sidor prydda med omväxlande Rosor och blommor. Några damer kommo ur Slottet. En med Grå taftsklädning garnerad med 2 höga kappor — hvit hatt med ombrerade band och en Gulbottnig fyrkantig Chawle, plockade en hel hop Mossrosor — Ansigtet var mera fult än vackert — men det var en hög person. Vi ingingo vid förbigående uti ett stort Tält — utanpå fin Buldan, innuti Couleur d'chaire Cambridge och rundt omkring med höga Guirlander liknande Törnrosor med sina blad och löf, altsammans af färgad, styfvad, glantsad och utklipt {{Samma som|på|Q=Q489636|ord=Cambrick}} — på sidan längst fram ett grannare rum med förgyllningar hvarest ett par herrar voro, den ena stod upp och kom utåt, då vi bortgingo — Fru Moltzer sade - Det var Kungen. Vid hemresan började duggrägna. Souffletten upslogs — vi anlände lyckligt till fru Moltzer då täta blixstrar och åska med rägn inföll. Jag trodde blixsten skulle uphöra som rägnet gjorde — anträdde min hemresa men de fasligaste blixstrar från Horizontens alla sidor tycktes i eld insvepa vagnen — Boberg körde fort — jag skakade och fasade men just då jag hemma lyckligt steg ur vagnen kom ett störträgn. Klockan var då 11. Åskeslagen voro lika förskräckliga men kl: 1 hörde vi eij Åskan — sednare upphörde rägnet och under Försynens skyddande hand sofde vi trygga. {{Inre marginalnot|18.}} <u>Onsdag.</u> Strömoln. Fredricsdag. Oförgäteliga namn! — min ene Sons namn! — Årstads fordna Högtidsdag som firades på Nabothsäng! Jag rangerade smått efter gårdagen och annoterade dess händelser, för mig — ack huru mångtusende olika äro de bland menniskjo slägtet. Eftermiddagen upsatte och började jag en liten bomulsgarns bandväf Chatterad som rägnbogen — Lieut: Sivers kom hit. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 7u9djv0zf9ehoeyio41e3ch69mulc5d 104 226018 658702 2026-09-21T20:17:24Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 658702 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|162|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>the Danske tå satte staden vti. Dock war förrvt en stor del nederbrutet och dugliga {{ant|materialier}} hämtade til <b>Kongshusets</b> byggnad, som bemelte K. <b>GUSTAF</b> i sin tid begynt hade; och hans Son <b>K. JOHAN then tredie</b> sedermera fulfölgde och ändteligen fulbordade; tå hwad qwarlefwor af thetta kloster, och thet följande Gråbröders, woro öfriga, blefwo i grund vpbrutna och til berörda Slottsbyggnad afförda och anwända. {{ant|II. <i>FRANCISCAN</i>}}- eller <b>GRÅBRÖDRAKLOSTERT</b> i Skara hafwer warit beläget norr ifrå Domkyrkion, på hin sidon åen eller becken, ther nu är en läsemästares {{ant|Præbende}}-gård, <b>Brogården</b> kallad; emedan, när Gråmunkaklostret på then plats eller backa stod, hwarefter ej longosedan tämeliga skenbarliga {{ant|rudera}} woro, therifrå war en bro (nu är ther en liten spång) öfwer åen til staden emot {{ant|St. Olavi}} kyrkio, som tå låg emellan thetta kloster och Domkyrkion. Thetta kloster finnes blefwit kalladt <b>St. Catharinas-kloster</b> vti gambla {{ant|donations}} bref, hwarmed thy monga gårdar och andra egodelar blefwit vnderlagda. Hwarom thes {{ant|Gardianer}} sig högsta flit giorde. Ibland the sidsta gårdar war förmodeliga Malma i Larfs Sochn, som gafs hit år 1516 af Herr <b>Lars Kagge</b> för årlig ewerdelig begängelse med Siälamessor, Konung <b>MAGNUS Ladulås</b> säges fuller af {{ant|Johanne Messenio,}} vti hans {{ant|Scondiâ Illustratâ,}} hafwa byggt thetta<noinclude> {{huvud|||({{ant|sum}}-}} <references/></noinclude> 9cq45nfcp62zkk6jj164avr7fvqga5x