Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.24 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 147369 659782 575114 2026-10-18T08:04:49Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659782 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|299}}</noinclude>då d:r Andreas Kalsenius<ref>Efterträdde Barchius på Vesterås’ biskopsstol, † 1750.</ref> vardt inspektor, tyckes det hafva gått ledigare för Claesson. Han lyckades öfvertyga myndigheterna, att gården borde vara vändplats på den trånga Baggensgatan och att den der varande brunnen vore oundgänglig för allmänt behof, i synnerhet vid eldsvådor. På politi- och brandkommissionens föreställning, befalde kungl. maj:t, att den gamla gårdsmuren vid Baggensgatan skulle rifvas. Handelsman Claesson skyndade att erbjuda sitt folk såsom biträde till stadens arbetsmanskap och förde vid rifningen sjelf befälet med, såsom rektor försäkrar, »ett ogement nöje». Bland stadens folk och pådrifvare utdelade han ansenliga drickspengar och till middagen samma dag hade han de fleste medlemmar af byggningskollegium till gäster hos sig. Efter slutadt kalas gick han med stadsarkitekten och mätte ut, huru mycket af gården skulle till gata utläggas, allt till rektorns förskräckliga harm och raseri. Men rektor Beckman gaf icke saken förlorad. Han anhöll på det bevekligaste hos herrar ''inspectores,'' att de ville vårda sig om det intrång som skedde skolan och söka hos kungl. maj:t nådig ändring. Skolan vore nu mera icke stadens, utan kronans egendom, sade rektorn, gifven i vederlag för Gråmunkeklostret, och skolbrunnen kunde icke göra det allmänna någon nytta, ty den egde på vissa tider af året icke vatten ens för husfolket. »Högvördig herr doktorn hade betänkande vid att fullfölja saken», men gaf rektorn tillåtelse »att få göra de steg som kunde lända till skolans bästa». Då förfogade sig rektor och konrektor upp till »Kongl. Maj:ts Cancelliet» och anhöllo om hjelp och handräckning. Rektorn förklarade sig i underdånig ödmjukhet respektera kungl. maj:ts nådiga vilja, men här vore fråga om skolans privilegier, om en gård och en brunn, som hon ej kunde släppa från sig, och derför fordrade han »relaxation». Denna »anbringan» togs strax till protokoll, och underståthållaren A. von Drake, som förde præsidium, försäkrade skolan om all med lag och kungl. förordningar enlig assistance. Klockan 10 förfogade underståthållaren sig upp i Byggningskollegium, från hvilket då strax kom befallning till arbetsfolket vid skolan att tills vidare innehålla med arbetet. Då »förfogade sig högvördige herr doktorn mot middagen också sjelf upp i Kongl. Slotts-Cancelliet att tala för skolans bästa». På e. m. kommo underståthållaren, skolinspektorerne, ledamöterne i Byggningskollegium med arkitekten och herr Claesson till samman på skolgården. Kollegium ville då icke<noinclude> <references/></noinclude> 5hz51fxtyrftz5xozkc3imcoqz9j02f 104 147371 659783 575115 2026-10-18T08:09:53Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659783 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|300|SKOLOR|}}</noinclude>kännas vid sitt nyligen åt murmästaren lemnade »projekt», utan sade det vara endast förslagsvis. Underståthållaren förklarade, att brunnen ej borde blifva »publik» och att af gården icke skulle tagas mer än 6 alnar till vändplats. Kollegium ville, att man skulle taga 11 alnar. Då trädde herrarne till samman i »rectoris logemente», men man kom ej till något slut. »Herr Claesson ville gerna hafva ett ord med i laget», skrifver rektor, »men då han intet hördes och herrar inspectores begynte fråga, om han icke vore then Achab, som friade efter thenne Naboths vingård, absenterade han sig alldeles». Efter flera sammankomster och öfverläggningar beslöts sedermera, att af gården skulle blott 6 alnar utläggas, brunnen blifva skolans, och inga hyrebodar, såsom ock föreslagits, upprättas utan inspektorernes vilja och vetskap. Men Byggningskollegium och i synnerhet dess præses, {{korrektion|Adelcreutz|Adelcrantz|657}}, embets- och byggnadsborgmästare, samt rådman Roland voro missnöjda och sökte ställa till åtskilligt krångel för rektorn.<ref>Ännu i vår tid finnes vid Baggensgatan den lilla, från skolgården tagna vändplatsen, men brunnen, som slutligen vardt allmän, är nu borta.</ref> Redan 1733 tarfvades åter reparation, enligt hvad man finner af skoljournalen. En kollega klagade då öfver sina »rätt miserabla rum», i hvilka det drog genom brädväggarne. Rektorn anhöll också, att huset, som förut var allenast hvitlimmadt, måtte åt gatan, »för bättre anseendes skull anstrykas med grå färg, men fick ett temmeligen vrångt afslag». Rektorn begärde då att få låta göra det på egen bekostnad, och då resolverades ändtligen, att huset åt gården skulle hvitlimmas, men åt gatan strykas med grå färg. Vid samma tillfälle anhöll rektorn om en ny port ut åt Själagårdsgatan, »men härvid var än intet att göra». För att gifva en föreställning om Stockholms förnämsta lärdomsskolas yttre utseende för 120 år sedan, så olikt hufvudstadens Norra allmänna läroverks i våra dagar, om kanske också icke så synnerligt afvikande från det Södra läroverkets, meddela vi här en efter en façadritning i stadens Byggnadskontor med benägen tillåtelse afbildad framställning af Trivialskolans hufvudsida åt Skärgårdsgatan 1761 (fig. 141). Det var året näst före det då erkebiskopen Samuel Troilius klagade hos kungl. maj:t och anhöll, att magistraten måtte åläggas, att »ofördröjligen taga sig an denna saken och likmätigt den skyldighet staden åligger förse skolan med sådant hus och sådana rum som omständigheterna fordra och uti k. maj:ts residensstad allraminst böra saknas och umbäras».<ref>I Riksarkivet.</ref> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r8latedekgfw6hqjtcsatbi2zqxv0fi 104 147375 659784 575116 2026-10-18T09:41:47Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659784 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|301}}</noinclude>[[Fil:Gamla Stockholm 1882 s301 Fig141.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.75|Fig. 141. Trivialskolans hus 1761. Efter en ritning i Stadens Byggnadskontor.]] Boställslägenhet för ''alla'' lärarne tyckes icke hafva funnits i början af Trivialskolans härbärgerande i gamla Själagården. Derpå finner man bland annat bevis uti en klagoskrift som kollegan Matthias Morin ingaf till kungl. maj:t år 1699<ref>I Riksarkivet.</ref> och i hvilken han ödmjukligen anhöll att varda frikallad och förskonad från betalande af hushyra för de oreparerade och lediga stående rum, i hvilka han inflyttat i Trivialskolans hus, men för hvilkas beboende han affordrats hyra af stadens kassör och hotats med utpantning. Morin tillkännagaf, att han för sin fattigdoms skull icke mäktade någonsin betala hyra, utan ansåg sig såsom skollärare kunna få bo fritt i skolhuset. På denna ansökan finnes en af Karl den tolfte egenhändigt undertecknad påskrift, att konungen ville i nåder veta, om magistraten dervid hade något att påminna. Dertill svarade magistraten i ett på samma ställe ännu tillgängligt, längre anförande som upplyser om åtskilliga skolförhållanden på den tiden och hvaraf man bland annat får veta, att alla »skolbetjenter» då vore fattige och bodde långt bort på malmarne, till och med på Ladugårdslandet, »hvaraf sker att de höst och vår med stort besvär kunna komma att uppvakta sina stunder i skolan». Magistraten fann det vara nyttigt äfven för ungdomen, om »præceptorerne» kunde bo i skolan och alltid vara tillstädes för att hafva tillsyn öfver lärjungarne. På Riddarholmen hade lärarne haft fria husrum i skolan, så ock vid öfriga pædagogier i Stockholm, liksom rektor och konrektor också hade i nu (1699)<noinclude> <references/></noinclude> oggeb0dtwp1hp8nqnq62t5rhs6kwtie 104 147376 659785 575117 2026-10-18T09:46:06Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659785 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|302|SKOLOR|}}</noinclude>begagnade hus för Trivialskolan. Då kunde väl också några af »hörarne» (kollegerne) hvilka hafva så träget arbete och ringa underhåll få sina rum, menade magistraten. Morin måste likväl kräfvas för hyran, enär sådan skulle betalas af alla som bebo stadens hus och i den saken hade magistraten icke kunnat göra något på eget bevåg. Dock föreslogs, att hyran måtte denne fattige »lärare» eftergifvas, liksom flere af hans fattige likar. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s302 Fig142.jpg|miniatyr|vänster|stående=0.8|Fig. 142. Plan af Trivialskolans inre 1761.]] Huru det förslaget mottogs af kungl. Maj:t hafva vi icke funnit omnämdt i några gamla handlingar; men att ej blott rektor och konrektor, utan äfven tre kolleger hade boställsrum i Trivialskolan åtminstone i senare delen af 1700-talet intygas af en planritning från samma år som den förut anförda façadritningen och hvilken vi funnit äfven i Stadens Byggnadskontor samt erhållit tillstånd att afteckna (fig. 142). Förklaringen af denna planritning är, uppifrån och nedåt, följande: ''Bottenvåningen:'' ''a'') gårdsrum; ''b'') bagarstuga; ''c'') första kollegans<noinclude> <references/></noinclude> rw0wrr80zfxmvoxtfxxcla1b7sxtr2h 104 187660 659775 559434 2026-10-17T16:05:31Z Grey ghost 547 /* Validerad */ 659775 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Grey ghost" />{{ph|29}}</noinclude>Värden omtalade för alla, som funnos i värdshuset, sin gästs galenskap, vapenvakten och det tillämnade riddarslaget. De förvånades öfver ett så besynnerligt slags galenskap och gingo att betrakta honom på afstånd, hvarvid de fingo se, huru han med lugn hållning än vandrade af och an, än stödd mot lansen höll ögonen en lång stund oaflåtligt fästade på vapnen. Det hade nu blifvit alldeles mörkt; men månen lyste med en glans, som kunde täfla med den, hvarifrån han var lånad, så att allt hvad den nye riddaren gjorde tydligt sågs af alla. Under tiden föll det en af de främmande mulåsnedrifvarne in att vattna sina djur, och det vardt nödvändigt att flytta undan Don Quijotes vapen, som lågo öfver hon. När denne såg honom komma, ropade han med hög röst till honom: »O du förmätne riddare, hvem du än må vara, som kommer och vill röra vapnen för den tappraste vandrande, som någonsin spänt svärd vid sidan, betänk hvad du gör, och rör dem icke, om du ej vill låta ditt lif till straff för din dristighet.» Mulåsnedrifvaren bekymrade sig icke härom (och det hade varit bättre om han gjort det, ty det hade varit att bekymra sig om sitt välbefinnande), utan fattade tag i remmarna och slängde undan alltsamman ett långt stycke. När Don Quijote såg detta, höjde han sina ögon mot himlen och, med tanken, som det tycktes, fäst på sin härskarinna Dulcinea, sade han: »Bispring mig, o min härskarinna! i denna första farlighet, som vederfares detta edert underdåniga hjärta; låt i denna första dust eder ynnest och edert beskydd ej fattas mig.» I det han yttrade dessa och dylika ord, släppte han skölden, lyfte lansen med båda händerna och gaf därmed mulåsnedrifvaren ett förfärligt slag i hufvudet, som kastade honom till marken så illa tilltygad, att om han fått ett sådant till, han icke skulle ha behöft någon fältskär att bota sig. Därpå samlade Don Quijote tillhopa sina vapen och begynte ånyo att vandra fram och tillbaka med samma lugn som förut. Utan att veta hvad som tilldragit sig (ty den förra låg ännu sanslös), kom en annan mulåsnedrifvare en stund efteråt med samma afsikt att vattna sina mulåsnor, och, när denne nalkades för att taga bort vapnen från hon, yttrade Don Quijote icke ett ord, anropade ej heller någons beskydd, men släppte för andra gången skölden, lyfte åter lansen och slog till utan afbräck för denna, men med så mycket större skada för mulåsnedrifvarens hufvud. Vid larmet skyndade allt folket i {{rättelse|världshuset|värdshuset}} dit, däribland äfven värden. När Don Quijote såg detta, fattade han skölden, lade handen på svärdet och sade: »O du<noinclude> <references/></noinclude> 6givvmjc0t0e3ci6tr6rpqu05qed60t 104 187666 659779 559440 2026-10-17T19:45:15Z Grey ghost 547 /* Validerad */ 659779 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Grey ghost" />30</noinclude>skönhetens drottning, mitt svaga hjärtas kraft och styrka! nu är det tid att vända ögonen från din höghet till denne din fångne riddare, hvilken ett så viktigt äfventyr förestår.» Däraf fick han i sitt tycke så mycket mod, att han icke skulle ryggat tillbaka, om än alla världens mulåsnedrifvare angripit honom. De sårades kamrater, som sågo dem i sådant tillstånd, började på afstånd att låta stenar hagla öfver Don Quijote, hvilken betäckte sig med skölden det bästa han kunde och icke vågade aflägsna sig från hon för att ej lämna sina vapen i sticket. Värdhusvärden skrek, att man skulle låta honom vara, ty han hade ju redan sagt dem, att mannen vore galen och som sådan skulle gå saklös, äfven om han sloge ihjäl dem alla. Don Quijote skrek ännu högre, kallande dem för några oärliga förrädare, och sade att borgherren vore en niding och äreförgäten riddare, efter med hans goda minne vandrande riddare behandlades på sådant vis, och att, om bara han själf mottagit riddareslaget, skulle han nog bringat honom till insikt af hans trolöshet. »Men eder, usla och gemena pack, frågar jag ej alls efter: kasten, gån på, kommen hit och gören mig hvad ondt I kunnen, så skolen I få se hvilken lön I skolen få för eder dåraktiga fräckhet.» Detta yttrade han med sådant mod och oförskräckthet, att han injagade en förfärlig fruktan hos sina angripare, och så väl därför som för värdens föreställningar upphörde de att kasta på honom, och han återvände till sin vapenvakt lika lugn och trygg som förut. Värden, som ej tyckte rätt om gästens upptåg, beslöt att göra saken kort och gifva honom den fördömda riddarordnen genast, innan någon annan olycka inträffade; han gick alltså fram till honom och ursäktade sig för, att det där simpla folket utan hans vetskap betett sig så oförskämdt, men de vore ju tillräckligt straffade för sin fräckhet. Han sade honom att, såsom han redan nämnt, i borgen icke funnes något kapell, men att det icke heller vore behöfligt för hvad som återstode att göra, emedan, enligt hvad han kände till om ordensceremonielet, det väsentliga vid riddaredubbningen bestode i ett slag på halsen och ett annat öfver skuldran, hvilket kunde ske midt på ett fält, och beträffande vapenvakten hade han redan fullgjort den, enär därför erfordrades endast två timmar, men han hållit vakt i fyra. Alltsamman trodde Don Quijote och sade sig vara färdig att genast lyda honom, bedjande honom att så fort som möjligt bringa saken till slut; ty, om han på nytt anfölles, sedan han väl blifvit slagen till riddare, ämnade han icke lämna någon i borgen vid lif, utom dem<noinclude> <references/></noinclude> otrm8k9wtqfb23yv9i5yi3pbvkh7ctk 104 209827 659786 613037 2026-10-18T10:07:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659786 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|79}} {{linje}}</noinclude>Detsammas rätta brukande; hwarföre ock {{ant|Adams}} barn, hwilka så snart de föddes intet lydde under denne Förnuftets Lag, ej heller kunde straxt wara fria. Lagen efter des rätta bemärkelse tiänar intet så mycket at hindra en fri och förnuftig menniskas företagande, som snarare at leda det till hwad hennes bästa befodra kan, och han stadgar intet annat, än det som länder till allas deras wälfärd, som derunder äro. Kunde menniskornas tilstånd wara lyckeligare utan lagen, så skulle han såsom en onyttig ting utaf sig sielf förfalla: Men så länge förtiänar han, efter mitt tycke, med mycken orätt namn utaf twång, som han allena friar oss ifrån skada och olycka. Ehuru man sig om lagens rätta beskaffenhet bedraga må, så är ändå säkert, at des ändamål ingalunda är at trycka eller afskaffa friheten, utan twärt emot densamma at bewara och utwidga; ty uppå de ställen hwarest skapade Creatur äro, som weta hwad lag har at säga, så skole wi se, at om der ingen lag är, så är der ock ingen frihet. Denna friheten består derutin-<noinclude> <references/> {{huvud|||nan}}</noinclude> mblueoq2bgkzqfrh3erwdl9mnb9k7ku 104 209828 659787 613038 2026-10-18T10:16:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659787 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>nan, at man lefwer säker för andras förtryck och wåldsamhet, hwilket omöjeligen kan ske derest ingen lag finnes: Och ingalunda såsom man will oss inbilla uti en fulkommelig makt för hwar och en at giöra hwad honom lyster; ty huru kan den wara fri, öfwer hwilken hwars och ens nyckar förmå regera? Den sanskyldiga friheten derföre giör en menniska berättigad, at fulkommeligen råda öfwer sin person, sina giärningar, sinn egendom och alt hwad henne angår, likmätigt den henne dertill gifna efterlåtelse, utaf den lagen under hwilken hon lyder, såsom ock tillika, at intet wara någons wilja underkastad, utan at obehindrad följa sin egen wid alla förefallande tilfällen. 7. Den makt fördenskull, som föräldrarna hafwa öfwer barnen, härrörer utaf den skyldighet, som dem åligger at stöta sina foster, så länge barndomens ofulkommeliga tilstånd warar. At upbruka deras förnuft, samt styra deras giärningar under deras okunniga omyndighets åhr, till dess förståndet träder i deras ställe och afbör-<noinclude> <references/> {{huvud|||dar}}</noinclude> ac5ft0u4ehvdluizm18xnucgro9ca1o 659788 659787 2026-10-18T10:16:45Z PWidergren 11678 659788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|80|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>nan, at man lefwer säker för andras förtryck och wåldsamhet, hwilket omöjeligen kan ske derest ingen lag finnes: Och ingalunda såsom man will oss inbilla uti en fulkommelig makt för hwar och en at giöra hwad honom lyster; ty huru kan den wara fri, öfwer hwilken hwars och ens nyckar förmå regera? Den sanskyldiga friheten derföre giör en menniska berättigad, at fulkommeligen råda öfwer sin person, sina giärningar, sinn egendom och alt hwad henne angår, likmätigt den henne dertill gifna efterlåtelse, utaf den lagen under hwilken hon lyder, såsom ock tillika, at intet wara någons wilja underkastad, utan at obehindrad följa sin egen wid alla förefallande tilfällen. 7. Den makt fördenskull, som föräldrarna hafwa öfwer barnen, härrörer utaf den skyldighet, som dem åligger at stöta sina foster, så länge barndomens ofulkommeliga tilstånd warar. At upbruka deras förnuft, samt styra deras giärningar under deras okunniga omyndighets åhr, till dess förståndet träder i deras ställe och afbör-<noinclude> <references/> {{huvud|||dar}}</noinclude> 1r9i81bxcq51u0z3jw2i9xgeyrl0j3z 104 209829 659789 613039 2026-10-18T10:22:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|81}} {{linje}}</noinclude>dar dem ett slikt besvär, det är hwad barn behöfwa, och hwartill föräldrar äro forbundna. Såsom Gud hafwer gifwit menniskan förstånd, hwarefter hon bör inrätta sitt företagande, så har Han ock lemnadt henne frihet at wilja, såsom ock i följe deraf at giöra, det som lagen, under hwilken hon lefwer, henne tilstädjer. Men så länge hon är uti ett tilstånd, hwarutinnan hon af sig sielf ej hafwer förstånd at styra sin wilja, så bör hon ock ej heller af sig sielf hafwa någon wilja, den hon följa må. Den som i hennes ställe förstår måste ock i hennes ställe wilja, han måste befalla hennes wilja och leda hennes giärningar: Men när hon kommer till den ålderen, som giorde fadren till en fri inwånare, så blifwer sonen äfwenwäl en fri inwånare. 8. Detta står fast i anseende till ehwad lag menniskor äro under, det ware sig Naturlig eller Borgerlig. Om någon befinner sig under Naturens Lag, så frågas, hwad det war som giorde honom fri? Hwad war som gaf honom fulkommelig makt, at giöra och låta<noinclude> <references/> {{huvud||F|med}}</noinclude> r4caxsvi903e4hh448774bjslsszi00 104 220968 659774 650332 2026-10-17T13:20:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659774 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Fortsättning af journalen 1827.}} {{c|<u>November</u>}}</noinclude>{{Inre marginalnot|15}} <u>Thorsdag.</u> Bara Töväder. Nu äntelig med 12 Legohjons 2. egna karlar och 2 pigor 16 dagsvärken eller egentl: 28. dagsvärken inalles slutades Tobacs bundtningen. Gud låte handeln i morgon gå väl! När Sundell i går fick veta om den usla rymningen, skickade han genast en karl med Häst och kärra som förde honom till Smedjegårds häcktet. Hela dagen ränsade jag bommull och Mamsell kardade ull. {{Inre marginalnot|16.}} <u>nu fredag</u> — fördes sista Tobaken. Väderleken var något fuktig dock gick handeln fort, ty de furo kl: 6 om morgonen och voro kl: 12 hemma. Jag vet dock eij vigten eller hvad jag får förrän Capitaine Moltzer kommer hit — Mäster Trögberg fick bli hemma — Rättarn, Mölnaren, Grönberg och Pollux voro ute. Caffee, bränvin och smörgåsar åtgick ansenligt, först åt hemfolket och handtlangare, sedan kom Sadelmakaren Lundin som gjordt nya Strängar till Chajsen, och sedan Madam Alnerus som Gudilof nu medhade 50 Riksdaler Riksgäldssedlar på sitt arrende. Jag slutade ränsa den bomull jag hade och började nysta några herfvor Lingarn som den infama vaxljus tjufkonan Marie spunnit. {{Inre marginalnot|17.}} <u>Lördag.</u> Om morgonen litet duggrägn. Mamsell gick till Staden oagtadt svåra smutsigt vägelag för att hjelpa den nykomna kjökspigan köpa ylletyg till en klädning och ett par kjängor — Jag måste ge ut 10 RD åt den fattiga flickan. Sedan Mamsell gått hitkom klock: 9. den tråkiga målaren {{Samma som|på|Q=Q27299977|ord=Hultgren}} som nu behöfde 2 RD rgds — i förhand på en liten tingad tafla — Han åt frukost och pratade till klockan 12. Nu lades Mattorna på golfven i Sängkammaren och matsalen. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> pbcw2uowh59hpcywe6ywsok1y0p12qx 659781 659774 2026-10-18T07:44:48Z Gottfried Multe 11434 659781 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Fortsättning af journalen 1827.}} {{c|<u>November</u>}}</noinclude>{{Inre marginalnot|15}} <u>Thorsdag.</u> Bara Töväder. Nu äntelig med 12 Legohjons 2. egna karlar och 2 pigor 16 dagsvärken eller egentl: 28. dagsvärken inalles slutades Tobacs bundtningen. Gud låte handeln i morgon gå väl! När Sundell i går fick veta om den usla rymmingen, skickade han genast en karl med Häst och kärra som förde honom till Smedjegårds häcktet. Hela dagen ränsade jag bommull och Mamsell kardade ull. {{Inre marginalnot|16.}} <u>nu fredag</u> — fördes sista Tobaken. Väderleken var något fuktig dock gick handeln fort, ty de furo kl: 6 om morgonen och voro kl: 12 hemma. Jag vet dock eij vigten eller hvad jag får förrän Capitaine Moltzer kommer hit — Mäster Trögberg fick bli hemma — Rättarn, Mölnaren, Grönberg och Pollux voro ute. Caffee, bränvin och smörgåsar åtgick ansenligt, först åt hemfolket och handtlangare, sedan kom Sadelmakaren Lundin som gjordt nya Strängar till Chajsen, och sedan Madam Alnerus som Gudilof nu medhade 50 Riksdaler Riksgäldssedlar på sitt arrende. Jag slutade ränsa den bomull jag hade och började nysta några herfvor Lingarn som den infama vaxljus tjufkonan Marie spunnit. {{Inre marginalnot|17.}} <u>Lördag.</u> Om morgonen litet duggrägn. Mamsell gick till Staden oagtadt svåra smutsigt vägelag för att hjelpa den nykomna kjökspigan köpa ylletyg till en klädning och ett par kjängor — Jag måste ge ut 10 RD åt den fattiga flickan. Sedan Mamsell gått hitkom klock: 9. den tråkiga målaren {{Samma som|på|Q=Q27299977|ord=Hultgren}} som nu behöfde 2 RD rgds — i förhand på en liten tingad tafla — Han åt frukost och pratade till klockan 12. Nu lades Mattorna på golfven i Sängkammaren och matsalen. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 1ngzgepq132tu5i2ugqtbd5hq8b26fi 104 220969 659790 650333 2026-10-18T10:26:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|November}}</noinclude>{{Inre marginalnot|18}} <u>Söndag.</u> Morgonen litet rägn. Hela dagen ganska tyst och ensligt — Postillan och dagblad lästes, och eftermidagen hitkom Huspigans mor, kyrkovagtarens hustru som såg rummen och pratade en stund. {{Inre marginalnot|19}} <u>Måndag.</u> Efven i dag ganska vackert väder och lika tyst som i går — Mamsell slutade spinna Ull som hon började det jag vill minnas i början af October och vägde garnet nu otvättadt 6.½ mark — Jag nystade i dag. {{Inre marginalnot|20}} <u>Tisdag.</u> Rägn och blåst sedan storm och eftermiddagen efven Hagel — Grönbergs mor och Begge Pigorna voro f:m: till Staden att köpa 1.℔: häcklad hampa och 5. ℔: Såpa efven köpte huspigan en Cappotte för 10 RD därtill jag måste ge penningar. Jag skref till Syster hvilket nu gafs in på posten. Om aftonen slutade jag nysta de 4 elaka Lingarns herfvor dem den otäcka förra huspigan spunnit och jag i fredags började nysta, de voro outsägeligt elaka. {{Inre marginalnot|21}} <u>Onsdag.</u> Klart och sträng frost. Mamsell och jag voro att se de små graisarne och sedan in uti Bränneriet — Ingen främande. Jag spritsade lappar och ränsade de bruna turkiska bönor jag fått i år till frö — inalles en kanna. Sent om aftonen, eller kl: mot 7. hitkom Capitaine Moltzer, som haft mycket besvär med min Tobacks försäljning och lämnade mig för 190 L℔ 5 ℔: olika god eller ansad för de mäst olika priser från 3 RD till och med 18 ß L℔: 443 RD 18 ß riksgälds sedlar. Gud vare lof! för denna nödhjelpsumma och Gud Välsigne Capit: för sitt besvär. {{Inre marginalnot|22}} <u>Thorsdag.</u> Stark frost om natten, så att sjön åter frös bra, dock var Lieut: Sivers här förmiddagen då Han med betjent slogo sig genom isen — Jag ränsade i dag litet usla turkiska Svärdsbönor till frö — ty i år var dåligt med frön. {{Inre marginalnot|23}} <u>Fredag.</u> Starkaste forst som varit i denna vinter — alla fönstren voro af is blommerade och sjön lade sig. Anna Greta brygde nu första gången. Jag ränsade usla turkiska fröbönor sedan stickade litet vid på en gammal bomulsstrumpa, för att någott göra. Mamsell Lagade litet på kläder. {{Inre marginalnot|24.}} <u>Lördag.</u> Kalt och klart. Drickat tunnades. Denna dato för femton år sedan var den för mig faseligaste sorgedag, då min Älskade Gifve Gud Salige Son Hans Abr: drunknade<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> rlpvo1ljbowljgbxexgodrfeer2w81t 104 226267 659776 2026-10-17T18:42:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659776 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>af apoteket Enhörningen, just i färd med att uppföra det af prydliga planteringar och en stor anläggning för medicinalväxter omgifna vackra stenhus med flyglar, som ännu finnes kvar och med många andra sådana i hufvudstadens utkanter och omgifningar delat äran att kallas »drottning Christinas jaktslott».<ref>Sägnerna om den lärda och vittra drottningens passion för jakt och dennas lokalisering kunna i de flesta fall ej bevisas, och de äro troligen också lika löst grundade som t. ex. berättelserna om drottning Elisabeths af England vana att ömsa nattlinne på så godt som alla gamla värdshus i Londons omgifningar.</ref> Kom man utanför tullen, till trakterna vid Årstaviken, Liljeholmen, Räkningeholmen (nu Rejmersholm), Långholmen o. s. v., där nu talrika fabriksanläggningar och anstalter för storstadstrafiken, fångvården m. m. ej blott utrotat nästan all ursprunglig vegetation utan äfven grundligt omdanat landskapets orografi, så möttes man af samma naturskönhet och idylliska lugn som i hufvudstadens öfriga omgifningar. Löfängsfloran, ännu förekommande här och hvar i de angränsande Brännkyrka och Salems socknar, sträckte sig på Linnæus' tid ända in på Stockholms knutar, och det var sålunda på goda grunder, som han räknade nejderna vid Horns tull till de blomsterrika parker och lundar. De följande utflykterna ägde rum i andra af hufvudstadens omgifningar, och när turen kom till Kungsholmen försummade Linnæus säkerligen ej att hälsa på vännen Triewald, som bodde vid Handtverkaregatan och där hade en vacker trädgård och en stor mullbärsplantering samt på Mariebergs ägor ett sommarnöje eller »lustplats», hvilken kallades Silvieberg och efter några år af honom försåldes till franske ambassadsekreteraren Mondamair. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|98}}</noinclude> nay9qpstuvp9y72opc78z21m953pdkk 104 226268 659777 2026-10-17T18:46:47Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659777 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>För Linnæus själf voro helt visst dessa exkursioner en glädje och rekreation, och de bidrogo antagligen till det goda humör, hvarmed han mottog Triewald, när denne i ofvannämnda välsignade tillstånd infann sig och begärde hans råd. Linnæus omfattade nämligen med stor ifver och lifligt intresse förslaget om en vetenskaps-akademis instiftande och var också den som satte fart i saken, såsom framgår af ett många år efteråt eller 1761 till det då florerande samfundets sekreterare P. W. Wargentin skrifvet bref, som ehuru förut tillgängligt i tryck<ref>Såsom bilaga i <i>{{Spärrad|Fries'}} Linné</i>, d. I.</ref> på grund af den tillförlitliga framställningen af förloppet och den för afsändaren karakteristiska stilen här i sin helhet må anföras: {{em}}Min herre! Af mig frågas om första upkomsten af wettenskaps academien; denna lämnas såsom hon wärkeligen skedde. Så snart jag hemkom från mina resor 1738 blef jag besynnerligen bekant med cap. Triewald; som war wärkelig en artig man, nitälskande om det allmänna, war bekant med de fläste; hade lätt wid att tala och insinuera, och alltid dref fäderneslandets upkomst och att man borde se sig omkring, äfven som engelsmännerne, för hvilka han hade stor kiärlek. Under wår bekantskap talades dagel. huru en wettenskaps societet borde inrättas i Stockholm, som skrefwo endast om oeconomiske och practiske saker, och det på modersmålet, ty han war ej sjelf studerad och alltså war ej nöjd med wettenskaps societeten i Upsala, ehuru han war des ledamot, i hwilken han laxerade Pave bref, philologica etc. Han trodde, att jag synnerlig där till kunna bidraga med rön uti natural historien, at wij i hwar handling kunne få nogot däraf infört, han förmente sig altid wid mekaniska saker kunna præstera præstanda, och om wij togo där till några goda hushållare, så skulle den saken vara giord. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|99}}</noinclude> muvelapswf01ns94k1eo6l3rti02x0h 104 226269 659778 2026-10-17T18:49:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659778 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Han berättade att Baron Cederhielm och Baron Bielke för några åhr, om jag mins rätt för 4 à 5 åhr tillbakas, hållit på med lika sak, men att de desisterat, som de ej woro i stånd att fullföllia en sådan sak. Hwar ewige gång wij woro tillsamans, eller råkades i staden, talte wij om detta projectet; tills jag äntelig sade honom att man borde begynna och tala mindre. Äfter några dagar berättade han mig, att han talat med Hr. Bar. v. Höpken, som jag ej kiände, och undrade hwad han kunne præstera; men Triewald berättade mig dennas stora ingenium, huru han woro den aldra bäste att uppsätta och regulera statuta och formen till societen, hwilket högst fordrades. Com. v. Alströmer bodde mitt i staden i sin swärfaders hus<ref>Jonas Alströmer var i sitt första äktenskap gift med den rike och högt ansedde köpmannen Johan Claessons dotter Margareta.</ref>, war en allmänt accrediterad man, och meriterad för så mycket godt han infördt i fäderneslandet. Hade wid denna warande riksdagen stor credit och triumpherade öfwer sine owänner; wij kommo öfwerens att taga honom i wårt sällskap, såsom den där war nitälskande om alla praktiska wettenskaper, god wärd, och hos hwilken wij kunne bequämligast samblas och menlöst om aftnarna förnöja oss under denna inrättning, som ej misshagade mig. Triewald jag och B. Höpken kommo öfwerens att en afton gå till com. Alström; wij berättade wårt wäsende, som honom hiärtelig behagade, och wij finge där wårt hög quarter. Wij funno först för godt att taga Bar. Cederhielm och St. Bielke i wår societet, äfter de för några åhr haft samma intention. Men B. Cederhielm war på landet, och aldrig i wår sambling. B. Bielke war med oss ett par gånger. Flere gånger samblades wij hos Alström, till des B. Höpken upsatt koncept till statuta och wij hört detta föreläsas, och ändrade eller tillade hwad som tycktes. Här på funno wij för godt att kasta lott om ordningen emällan oss 6; Triewald, jag, Höpken, Cederhielm, Alström, Bielke. Lotterna togos numrerade utur en hatt, och där äfter blef den ordning som i acterna synes. Samma afton togo wij lott om första præses och lotten föll på mig, som saluterades straxt, och kallades då president. Hr Bar. Höpken hade påtagit sig sjelfvilligt secreterare tiensten. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|100}}</noinclude> gfn0o3w2xieftm6epwbpsb3jsj11tr7 104 226270 659780 2026-10-17T21:25:40Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 659780 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Skara-Sticht.|185}}{{linje}}</noinclude><h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. VI.}}}} <br> Om {{sp|GUDWALLA-}}Kloster.</h3> <b>{{Initial|J}}Ohannes</b> {{ant|<i>Vastovius</i>}} vti sin förtekning på klostren i Swea- och Götha-rike berettar, at thetta kloster innehaft munkar af {{ant|<i>Bernhardin</i>}} eller {{ant|<i>Cisterciens</i>}}-orden. Men hwar thetta kloster warit belägit, tyckes hwarken {{ant|<i>Vastovius</i>}} eller {{ant|<i>Johann. Messenius</i>}} wetst at säga, thet man vndra må. Af en hög ålder hafwer thetta kloster warit; ty thet finnes af en gammul Kröniko, at ther blifwit insatte munkar år 1163. Then Danske Historie-{{ant|Scribenten}} <b>Harald Hwitfeld</b> skrifwer, at ifrå Nydala-kloster i Småland äro en swärm munkar til thetta Gudwalla-kloster komne. Salig Archebiskopen {{ant|<i>Doct. Haquinus Spegel</i>}} hafwer warit af then tanckan, at thetta kloster hafwer ther warit belägit, hwaräst nu är, ej longt ifrå Skara, Säteriet <b>Mariedal</b>, then Grefweliga {{ant|De la Gardi}}ska familien tilhörigt. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. VII.}}}} <br> Om {{sp|LÖDESE-}}Kloster.</h3> {{Initial|L}}Ödese, som af Munkarna, när the på Latin skrefwo, kallades {{ant|<i>Lodosia, Ludosia, Luthosia,</i>}} och vti Nordska Konga-sagorna nemnes <b>Liordhus</b>, hos <b>Harald Hwitfeld</b> Dansk kallas thet <b>Loddehus</b>, hafwer warit, i Wästergöthland, wid Göthaälfwen, emot Norige, en<noinclude> {{huvud|||så}} <references/></noinclude> dl908tk0gjbge1rkwj4k2uz6o6y523h 104 226271 659791 2026-10-18T11:45:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Wij begynte wåra samblingar uti det rum, som Triewald holt sina föreläsningar på riddarhuset, uti experimental physiquen. Wij satte oss före heligt att aldrig för wänskap äller något annat intaga någon annor till ledamot än den wij woro öfwertygade kunna bidraga till nyttiga rön för acterne. Wij projekterade hwar sine ledamöter. Jag projecterade Reuterholm, Ehrensverd, Ribe, Sohlberg, Roberg, Celsius O., Moræus, Brandt, men Triewald projecterade Nordenberg, Celsius A., Sandberg, Stobé, Scheldon, Brandt, Polheim och andra. Ännu war ej förordnat att någon oration skulle hållas wid præsidii afläggande, utan endast ett kort tahl och complement; men jag som ej kunde tala utan att tala om något, giorde talet om Insecterne, som behagade, och därefter blef mode att orera om något bequämligt argument. Bar. Höpken dref att wij finge Kongl. stadfästelse, utan att wij andre hade där af besvär. Gr. Cronstedt antogo wij för räckenskapernas hushållande med våra acter. Jag blef president först i Junii månad, och alltså kom att wara i 4 månader. Wij gofwo då försäkrings skrifter att som ärlige swänske män giöra wår förretning. Pr. Meldercreutz blef indragen, men måste och gå ut, för det han ej wille skrifwa en sådan försäkring, ty det ordet ärlige swänske män trodde han betyda hattpartie. Mer ährindrar jag mig icke i hastighet. {{högertext|''C. Linnæus.''|offset=5em}} Detta bref, som allt sedan 1838 förvaras bland akademiens stiftelsehandlingar, lämnar så fullständiga upplysningar om det lärda samfundets tillkomst, att här blott må tilläggas, att dagen för den konstituerande sammankomsten var den 2 juni 1739 och att stiftarna omedelbart trädde i verksamhet, som till en början hufvudsakligen omfattade inval af lämpliga ledamöter. Redan den 9 och 16 juni höllos härför sammanträden, och under de nära fyra månader Linnæus<noinclude> <references/> {{c|101}}</noinclude> 81zt2johh22xtbnzc159l0gvzzy5r3c 104 226272 659792 2026-10-18T11:47:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659792 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>var preses invaldes 30 medlemmar, vid hvilkas antagande hans åsikt tycks ha varit bestämmande. Vid sammanträdet den 9 juni hemställde han nämligen, att »emedan han snart på någon tid wore nödsakad att giöra en resa härifrån Stockholm i en wiss angelägenhet, det ingen då i des frånvaro till ledamot antages», och häremot hade de öfriga intet att invända. Grundreglerna eller stadgarna hade utarbetats af Höpken, och den 5 september konfirmerade k. maj:t de lärda och nyttiga handlingar, som akademien redan börjat utgifva med det lofliga uppsåtet: 1:o) Att rensa deras fäders språk ifrån alla främmande tillsatser och återkalla det uti sin förra renhet. 2:o) Att undersöka och utforska naturens hemligaste gömmor; att känna dess mångfaldiga foster, deras ymniga fortplantande och särskilda skötsel, jämte hvart och etts invärtes krafter och egentliga verkan. 3:o) Att frambringa behändiga och konstiga påfund till hvarjehanda arbetens lättande. 4:o) Att utforska kroppars tyngd, längd och bredd samt deras jämkning mot hvarandra. 5:o) Att hitta på medel till att kunna vara säker i storm och oväder; att icke irra eller förlora sig uti villaste hafvet, bland rusande böljor och farliga klippor: att af stjärnornas skick finna sitt hemvist och sin rätta hamn; att inom fasta murar veta afhålla en ostyrig fiende; att pryda land och städer med beqvämliga slott och hus. 6:o) Att uppodla och förbättra till eget och andras behof alla de gåfvor, som naturen skänkt Sveriges inbyggare i ymnighet; etc. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|102}}</noinclude> h3cmljuyg6274gj4g4oynu83rdvlo19 104 226273 659793 2026-10-18T11:51:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>När detta program, som helt visst innebar åtskilligt annat och mer än laxerande af påfvens bref, stadfästes, hade en viktig förändring inträdt i Linnæus' lif och tillvaro. »En viss angelägenhet», som i juni månad, såsom ofvan nämnts, nödgade honom att på några veckor lämna Stockholm, var nämligen hans inträde i det äkta ståndet. Det hade ju gått honom så väl i händer, att han kunde sätta eget bo. Inom en månad hade han blifvit »''publicus Docens'' på ''Riddarhuset'' med ''pension'', ''Medicus'' wid ''Amiralitetet'' med ''lön'', och förste ''præses'' af ''Academien'' med ''distinction''». Hans inkomster kunde beräknas till 9,000 daler kpmt. om året, och sålunda »höll Linnæus före nu wara tid att fägna sig af sitt arbete och därföre begära bröllop». Från vederbörande i Falun mötte intet hinder, och den 17 juni reste han från Stockholm, hvarefter han den 26 i samma månad »på sina Swärföräldrars gård wid Fahlun, Sweden, får äga sin äfterlängtade Brud Sara Elisabeth Moræa».<ref>{{Spärrad|''Fries''}} omtalar i en not hur J. J. von Littrow, en af Linnés utländska biografer, lämnar den öfverraskande uppgiften, att Linnæus äktade en viss "Madam Fahlun".</ref> Bröllopet firades med gammaldags fröjd och gamman, skrifver Fries, som tillägger, att det ej heller saknades bröllopsverser, hvari en Uppsalavän skämtar smått med brudgummens nya system och hans upptäckt af »en monandrisk lilja» i Dalarna. Ur de på k. akademitryckeriet i Uppsala tryckta verserna ma följande anföras: <poem>Herr Doctor I som möda haft At söka örters halt och kraft, Så at I hvar sin Maka gifvit;</poem><noinclude> <references/> {{c|103}}</noinclude> 1811r65yxwdj9b6pdyor74xecuc580h 104 226274 659794 2026-10-18T11:52:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><poem>Förlåt om jag mig frihet tar. Och säger det I sjelfver har Af eder lära smittad blifvit. Hur länge I och hölt uppå At örtrens Kärlek veta få, Ell' huru de sig sammanpara; Så fick I lust att göra rön Om ock uti Ert egit Kiön En dylik eld skull' fintlig vara.</poem> »Efter en månads nöje i Falun reser Linnæus åter till Stockholm, att bewaka sina antagne sysslor», och de nygifta togo i besittning den bostad, han hyrt och iordningställt i det s. k. Räntmästarehuset vid Slussen, mellan Skeppsbron och Järntorgsgatan. Som gift kunde Linnæus naturligtvis ej bo kvar hos Tessin, hvilket han i sin nu tryggade ekonomiska ställning ej heller behöfde, och för öfrigt skulle det Tessinska palatset nu stängas. Efter riksdagens slut hade nämligen herr grefven och landtmarskalken åtagit sig uppdraget att såsom ambassadör begifva sig till Paris, för att under den rådande politiska krisen och med anledning af de två europeiska alliansernas täflan om Sveriges bistånd bevaka fosterlandets intressen, och han afreste under sommaren till bestämmelseorten, ledsagad af sin maka, en stor tjänstepersonal och grefvinnans unga fränka, den vackra och behagfulla Charlotta Fredrika Sparre, hvilken inom Paris-societeten och vid hofvet i Versailles förvärfvade det smickrande namnet »La Rose» och som efter hemkomsten skulle under flera decennier såsom grefvinna von Fersen och moder till två af de tre gracerna vid Gustaf III:s hof spela en framstående roll inom Stockholms förnäma värld. Den unga damen,<noinclude> <references/> {{c|104}}</noinclude> 13vbkrjghakggql48ji10s0ptfi1xui 104 226275 659795 2026-10-18T11:54:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>hvars fader var grefvinnan Tessins kusin och styfmoder Tessins syster, hade några månader vistats i Tessinska huset, och det var nog med saknad, som Linnæus sade henne och det grefliga paret farväl och önskade dem lycka på resan; men som vanligt hade han mycket annat att tänka på, och för öfrigt upptogos väl hans intressen nu mest af hans egen lycka och det nygrundade hemmet. Det ännu i våra dagar kvarstående, fastän ombyggda Räntmästarehuset har fått sitt namn efter k. räntmästaren Börje Olofsson Cronberg, som dog år 1673 och vid sidan af sin tjänst idkade handel och hade sitt väl inrättade kontor i huset. Detta tycks på hans tid och under 1700-talet egentligen ha bestått af två fastigheter, upptagande hela eller större delen af kvarteret Achilles. Enligt utanskriften på ett bref år 1740 från Johan Gottfried Gleditsch bodde Linnæus i den del af komplexet, som kallades Lilla Räntmästarehuset och var belägen vid Skeppsbron. Om den våning, han där förhyrde, föreligga inga uppgifter, men man kan med visshet antaga, att densamma med hänsyn till såväl praktiken som herr doktorns kärlek till natur och vida vyer ej var belägen åt gården utan åt hamnen, med fri och vidsträckt utsikt öfver Strömmen och Södermalms af småhus och täppor fyllda höjder, såsom bakgrund till den pittoreska och ej som nu vandaliserade Stadsgården. Uppgiften är af intresse äfven därför att den bekräftar de osäkra meddelandena i mantals- och taxeringslängderna för 1739—40. I dessa omtalas nämligen en doktor »N. Lennæus» såsom boende i huset, och fastän stockholmarnas okunnighet om den riktige Linnæus' person och betydelse kan<noinclude> <references/> {{c|105}}</noinclude> pqwqrqcclnl04pozd17y97az7ggquzj 104 226276 659796 2026-10-18T11:57:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>göra en sådan felskrifning förklarlig, skulle man dock kunna känna sig tveksam, huruvida det verkligen var han, om man ej visste att någon doktor Lennæus på den tiden icke fanns i vare sig Stockholm eller hela Sverige och om icke den samtida »bakugnslängden» för Nikolai församling innehölle den viktiga anmärkningen, att angående »Medicinæ doktoren N. Lennæus» skulle »efter berättelse vara skrifvit till Uppsala». Det var förmodligen efter prästbetyg och andra papper, hvilka Linnæus under sin utrikesvistelse ej bekymrat sig om, men som han nu såsom bofast i Stockholm behöfde. Men för öfrigt bestyrkes hans tillvaro i Räntmästarehuset till fullo af den bestämda adressuppgiften å Gleditsch's bref. Fastigheten ägdes på Linnæus' tid af assessorn Olof Ahllöf och beboddes af ett stort antal hyresgäster, tillhörande medelklassen och folk i anspråkslösa villkor: handelsmännen Johan Eyre och Carl Wreth, tolagsbokhållaren A. Ekmark, änkefruarna Steinmayer och Middendorf, magister Serlachius, kanslisten Simon Meissner och auskultanten Jonas Meissner, kaffekokaren Finn Hollsten Hobel, packhuskarlen Christian Kaleski och jungfru Fröberg, »som informerar sig färdighet i syning». Det var sålunda en föga lysande, men antagligen ganska hedervärd societet, som tillika med en rätt talrik samling drängar, kontorspojkar och pigor, utgjorde det nygifta parets närmaste omgifning, och doktorns hushåll bildade ej något undantag från den rådande anspråkslösheten, ty dess enda tjänsteande var pigan Barbro, antagligen en Faluflicka, som gjort fru Sara Lisa sällskap till hufvudstaden. Sedan de nygifta tagit sitt bo i besittning, blef<noinclude> <references/> {{c|106}}</noinclude> auw4ciihqfv46o6zue8msgda6q7e699